Det var med en ganska stor förvåning som det gick att läsa att vice ordföranden i ryska hockeyförbundet, Roman Rotenberg, offentligt gick ut med att Ryssland är intresserade av Lasse Johansson.
Och att allt skedde via den statsägda ryska nyhetsbryån, Tass. Bara en sådan sak. Det känns, utan att ha alltför mycket fördomar, som smått sensationellt att hockeyförbundet i ett sådant här skede går ut officiellt.
Det visar hur angelägna ryska hockeyförbundet är och hyllningarna från Roman är samtidigt ett stort kvitto på AIK och deras verksamhet.
Under dagen har Lasse Johansson själv för första gången uttalat sig och befäster det som ändå har legat i luften – att uppdraget i ryska hockeyförbunet är lockande.
Samtidigt har han avtal fram till 2017, det enda AIK egentligen har betonat med tydlighet. Några andra frågor besvarar inte föreningen. Inte överhuvudtaget och ger intrycket, ironiskt nog, att vara betydligt mer tillslutet än ryska hockeyförbundet.
AIK vill inte svara om det pågår förhandlingar eller ens om det finns en dialog. Föreningen vill inte heller svara på om Lasse helt enkelt inte är till försäljning eller inte. De sparsamma svaren börjar väcka bara nya frågor, inte minst med att det sedan en vecka tillbaka också är känt att det här inte är något som har dykt upp här om veckan. Parterna har pratat i ett drygt halvår.
Och med tanke på att det inte finns så mycket mer som tydligt än att Lasse och Ryssarna tycks ha en ömsesidig syn på det hela – blir den centrala frågan var AIK står mitt i allt?
Och det finns sannolikt bara två alternativ: Antingen väntar klubben in ett bud eller så vill de behålla Johansson – till varje pris.
Det som talar för det förstnämnda är att AIK:s ordförande Pär Nordlund förra veckan sa: ”Han är med och driver föreningen framåt, men det handlar också om många andra. Det är ingen enskild som gör den här föreningen.”
Med tanke på att det här har varit uppe på bordet ett tag borde AIK, om det vore aktuellt att sälja Johansson, redan ha anställt en tänkbar ersättare som hade gått bredvid. Det upplevs som en lite paradox i sammanhanget.
Uttalandet av Nordlund ligger också i linjen med den värdegrund som AIK har byggt – att det är en stor grupp människor som bygger klubben. Alltså att klubben inte står och faller med en person.
Därför är läget ytterst prekärt, om det skulle visa sig att det i praktiken skulle visa sig att klubben står och faller med Johansson. Eller stå handfallna inför att hitta en ersättare. Då står situationen i klar strid mot det klubben eftersträvar. AIK:s ordförande sa också förra veckan att det är svårare att hitta ledare högt upp i organisationen jämfört mot spelare. Men samtidigt blir den diskussionen också svårbalanserad med AIK:s värdegrund.
Klubbens problem nu är att Johansson uppenbart är intresserad av att lämna en förening. Även om han har kontrakt är det problematiskt att bli tillbakahållen från en sådan utmaning som jobbet på ryska förbundet sannolikt skulle innebära.
Med tanke på alla ryska pengar som har ramlat in under Johansson ledning, skulle hans jobb kunna innebära stora möjligheter för AIK på sikt. Att ha en gammal nyckelperson i sådan organisation som ryska hockeyförbundet med den utvecklingsmöjlighet som sannolikt finns där – vore ju obetalbart.
Det är ju i Ryssland de stora hockeypengarna finns – och investerarna. NHL, i kontrast med rysk hockey, betalar ju kaffepengar. Känslan är att det finns större värden i att släppa Lasse än en påse pengar från ryssarna i det här skedet.
Det här borde AIK rimligen ha stött och blött innanför väggarna. Därför väcker i nuläget deras begränsade uttalanden en hel del funderingar.
Och därför känns det allt viktigare att AIK blir tydligare i sin kommunikation än att ”han har kontrakt till 2017” om Lasse Johansson.