Skellefteå AIK har alltså bara förlorat en match i ordinarie matchtid hemma mot Luleå sedan återtåget till SHL 2006. Det handlar om 31 matcher inklusive slutspel. En mäktig statistik som är svår att snacka bort.
Det intressanta i det hela är, trots AIK:s framfart de senaste åren, att lagen varit relativt jämna genom åren. Men trots det har det nästan varit omöjligt för norrbottningarna att ta tre pinnar i Skellefteå Kraft Arena.
Och givetvis är det ingen slump att det blivit så. Mycket handlar om det mentala och att AIK är oerhört svårslagna i matcher – likt ett derby – när det kokar i arenan.
AIK växer då ett par centimeter när man vandrar i hemmaborgens spelargång, på väg ut till nedsläpp. Samtidigt krymper Luleå något. Och det betyder oftast mer än vad man kan tro – vilket statistiken i de här 31 derbysmällarna bevisar.
Dessutom pekar mycket på att den kommer byggas på i kväll då AIK känns hetare än någonsin den här säsongen samtidigt som Luleå är så där vinterblåsigt kalla.
Enda frågetecknen är väl om Jocke Lindström och Oscar Möller kommer till spel eller inte. Det handlar om sjukdom och duon behöver vara frisk om AIK:s svit så där självklart ska hålla i sig.
Så mycket betyder faktiskt stjärnduon. AIK:s segerchans minskar med cirka 20–30 procent utan Möller och Lindström. Där finns Luleås stora chans.
*****
Mycket av kvällens derby handlar annars om Bud Holloway. Redan innan han ens spelat så känns återkomsten en succé då hela Skellefteå, och även AIK, blomstrat sedan det blev klart att kanadensaren kommer tillbaka.
Nu återstår det dock att se vad 28-åringen kan prestera på isen. Och där kan det lika väl bli fågel som fisk. Det vi dock vet är att det är en klasspelare som kan producera hysteriskt med poäng, så länge han spelar med självförtroende och har tränarnas förtroende.
Däremot ska vi givetvis inte dra för stora växlar av Buds insats i kvällens derby. Istället ska vi med stora ögon se fram emot välkomnandet inför match – en hyllning som har alla chanser att bli historisk.
*****
På tal om hyllning så blir Luleås backikon, Janne Sandström, återigen historisk då han i kväll spelar sin 1 000:e match i SHL, inklusive slutspel.
Då tycker jag det inte är mer än rätt att Skellefteå AIK ger Sandström en blomma eller liknande innan nedsläpp. Det med tanke på att backens hyllning, inför premiären uppe i Luleå, blev aningen avkapad då en person i AIK:s klack tände en bengal, som i sin tur utlöste brandlarmet.
Dessutom har ju Sandström 22 matcher i Skellefteå AIK-tröjan när laget spelade allsvenskan 2000/2001. Så det vore på flera sätt rätt att bidra till hyllningen av SHL:s meste.
*****
Sist men inte minst så är det hög tid att kommentera gårdagens stora bomb i Hockeysverige, att Skellefteå AIK valde att släppa Emil Pettersson till Växjö Lakers.
Direkt när det small till kändes det som ett märkligt agerande av AIK. Pettersson är bara 22 år gammal och således ett stort centerlöfte i SHL. Han värvades också, efter en dragkamp i somras, som en viktig pjäs som också skulle få tid att blomma ut under sina två år i klubben, som kontraktet var skrivet över.
Istället blev det bara 24 matcher och 12 (6+6) poäng i SHL. Ett abrupt slut på en kort era i Västerbotten som dessutom kom när det kändes som att Pettersson var lite på gång.
Å andra sidan så kan jag se allt ihop som fullt logiskt.
Emil Pettersson värvades för att vara en av toppspelarna i offensiven – en topp två-center med relativt hög lön som skulle driva produktionen bakom Oscar Möller och Jocke Lindström.
Sett till de förväntningarna så var Pettersson en misslyckad värvning.
När sedan, efter att Sam Marklund och Bud Holloway plockats in på forwardssidan, Växjö var intresserad av Petterssons tjänster – ja, då kände AIK och sporchefen Mikael Lindgren att man inte kunde säga nej.
Visserligen finns risken att man släppt en spelare som om ett år eller två är en guldklimp i SHL. Men sett till vad 22-åringen presterat den här säsongen – och då han känns fysiskt svag – så var Lindgren mer än villig att ta risken att släppa honom till Växjö.
Det som också övergången medför – och som jag tror är den kanske viktigaste ingrediensen i hela den här historian, och i årets AIK-pussel – är att detta öppnar för en backvärvning framöver.
För efter att Holloway värvades – en övergång som inte var planerad – så försvann nog pengarna som Lindgren hade att förfoga över gällande en sista inköp den här vintern.
Nu finns det återigen kronor i värvningskistan – och med rätt back in så blir AIK ett betydligt mer slagkraftigt lag den här vintern än vad man hade varit med Emil Pettersson kvar och utan ett tillskott i defensiven.
Däremot så visar den här transferbomben att Micke Lindgren är en helt annan typ av sportchef än vad Lasse Johansson var. Visserligen kunde Johansson även han förändra i truppen under pågående säsong – men inte på det här sättet.
Så med värvningen av Ortio och Holloway – samt försäljningen av Emil Pettersson – har Lindgren visat att han inte är rädd för att göra stora och känsliga förändringar i jakten på att göra sitt lag så guldstarkt som möjligt.
Om han har gjort rätt val eller inte – ja, det får vi svaret på fram till vårkanten.