Vi har fått se en utklassning (Brynäs 6–0-seger), en dunderskräll (Malmös suddenvinst), en väntad utgång (3–1 till HV) och en första match som mer skulle handla om bedömningar än matchen i sig. Ja, det var hockey som mer liknade fotboll när Frölunda vann med 3–0 och kopplade greppet mot Skellefteå AIK.
Själv såg jag faktiskt inte matchen. Ja, det är faktiskt sant. Jag var på en konsert med min älskade fru – en julklapp som skulle visa sig utspela sig samma kväll som finalreprisen sparkade igång.
Så kan det vara. Men jag har sett de viktigaste delarna från matchen i efterhand och givetvis läst artiklar samt människors reaktioner.
Jag vill börja med att sägaatt jag älskar sporten ishockey. Den har funnits med på ett eller annat sätt ända sedan mina små barnsben. Det är en sport som egentligen har allt – fart, finess, tuffhet och framförallt en härligt bultande ärlighet.
Det sistnämnda är för mig det allra viktigaste. Att se två lag, med 22 spelare på varje sida, göra sitt yttersta för att vinna varje match, varje närkamp – ja, till och med en fight – och samtidigt göra det och kunna stå för det till hundra procent.
Det är kärlek ihoptryckt i en sportbubbla när den är som allra bäst.
När jag växte upp spelade jag även fotboll. En sport som jag fortfarande tycker om när det kommer till att lattja med mina barn och när det vankas VM och EM. Då tänder en fotbollsgnista inom mig – mest på grund av att jag alltid fascinerats av riktigt stora mästerskap och viktiga och avgörande. När hela världen har ögonen på en och samma sport.
Varför mitt intresse för fotbollen inte är större – och varför intresset faktiskt blivit svagare med åren – är för att sporten till viss del saknar ärlighet. Nu vill jag inte absolut trampa på alla fotbollsspelares tår – särskilt inte de som sliter i lägre divisioner och de som är genomärliga. För dom finns givetvis också.
Men när det kommer till högsta nivåså har fotbollen – åtminstone i mina ögon – mest blivit en sport där mycket kretsar kring pengar och att göra allt som krävs för att vinna. Och nu pratar vi inte om att vinna genom att ta en hård smäll för laget, utan om att falla enkelt i hopp om att lura domaren och därigenom skapa fördelar. Vi har bland annat Suarez filmning när Barcelona vände i Champions League mot PSG i färskt minne.
Det är en oerhört tråkig kultur som skapats och blivit starkare då regelverket, och de som styr inom sporten, inte sätter stopp för dessa förseelser. Och när ramarna tillåter den här formen av fusk – som inte heller straffas i efterhand – så kommer spelarna fortsätta. Så är tyvärr verkligheten.
Med matchen i Scandinavium på näthinnan, och med några säsonger där reglerna inom hockeyn – och särskilt i SHL – blivit luddigare och luddigare så har ishockeyn börjat närma sig fotbollen. Tyvärr.
När jag tittar på reprisen när Jimmie Ericsson gör sitt jobb. Det vill säga åker in framför Johan Gustafsson i Frölundakassen, är utanför målgården och till sist skymmer burväktaren så att pucken hamnar i mål – för att senare få veta att målet döms bort på grund av en minimal kontakt som leder till att Gustafsson faller bakåt. När jag sett den situationen – ett solklart mål som inte blir mål – då blir jag smått illamående.
Svensk hockey är på väg att hamna i fällan där målvakten väldigt enkelt kan dra nytta ev ett skevt och otydligt reglemente genom att ramla enkelt och själv söka en kontakt i och i närheten av sitt målområde.
Nu vill jag absolut inte hänga ut Johan Gustafsson som någon fuskare. Den här typen av situationer har det haglat om under säsongen – situationer som domare och situationsrummet är inne och petar på men som inte ens borde ha varit upp för granskning.
Men SHL har tyvärr hamnat i en dödande smet där spelare kan dra nytta av att vara oärliga. En oärlighet som har skapats genom ett så luddigt regelverk att varken spelare och ledare vet vad som gäller. Däremot har givetvis de som försvarar sig på isen insett vilka fördelar som går att dra. Fördelar som kan ta ens lag närmare en viktig seger.
Det sista jag vill ta uppi den här frågan är ansvaret som mer och mer försvinner från domarna på isen.
I dagens blixtsnabba hockey pratar vi hela tiden om spelarnas ansvar – ett ansvar som finns i samtliga situationer på isen. Det handlar inte bara om att klara av att spela sig ur det extrema presspelet som lagen använder sig av idag, att göra mål och att stoppa andra från att göra mål.
Nej, för samtidigt som spelarna ska hinna med att mästra alla speltekniska ingredienser så ska de även hinna vara respektfulla i allt de gör. För i dagens höga tempo är det väldigt enkelt att i en fysisk situation hamna lite snett. Att en axel åker upp några centimeter för mycket som då leder till matchstraff och avstängning.
Det är helt okej att det är så. De kraven måste vi kunna ställa på spelarna samtidigt som vi måste respektera att det ibland blir fel.
Men mitt i allt dettaså ställer jag frågan varför kraven på domarna inte är desamma?
Varför ska inte domarna tvungnas ta samma blixtsnabba beslut. Med det menar jag att vara koncentrerade och skapa sig en känsla av vad som händer – när situationerna sker ute på isen.
För hade det varit så att domarna i fredagens match i Scandinavium tvingats tagit besluten kring målsituationerna så är jag helt säker på att nästan alla slutat i mål. Åtminstone situationen där Jimmie Ericsson var inblandad.
Visst, med den typen av regelverk så kanske ett och annat mål som eventuellt borde dömas bort istället slutar med godkänt mål. Samtidigt så är jag säker på att det skulle vara positivt för sporten i stort då vi skulle få se fler mål samtidigt som fördelarna för försvarande lag inte skulle vara lika många.
Som det är idag så vill inte domarna ta några beslut på egen hand. Istället överlåter man ansvaret till domarrummet, som i sin tur oftast hittar anledningar att döma bort mål istället för tvärtom.
Ett klockrent bevis på att så är fallet var när AIK i första matchen i fjolårets SM-final – då också mot Frölunda – fick ett mål bortdömt då alla fattade att pucken måste ha varit över mållinjen. Men målet dömdes bort med förklaringen att man inte till hundra procent kunde garantera att pucken var över linjen. Det innebär att när man till 99 procent kan säga att det är mål så vinner den andra sidans en procent. Det vill säga att när det finns en ynka möjlighet att döma bort ett mål – ja, då gör SHL det.
Detta är ett blödande sår i en fantastiskt sport. En sår som gör mig och många andra väldigt förbannade och ledsna.
Så SHL: Gör något åt detta. Och gör det nu. Gärna igår.
Tack för ordet. Och nu försöker vi fokusera på det roliga – det vill säga allt som utspelar sig mellan dessa förbannade bedömningar. För däremellan är det faktiskt fantastiskt.
Glöm inte det.
*****
Ett sista förtydligande.
Jag vill med den här texten INTEhänga ut målvakterna som filmare. Det är inte dem jag vill åt och det finns även flertalet situationer där målvakter solklart blivit störda i sitt arbete. Det jag vill trycka på är det skeva regelverket som idag lyfter fram en oärlighet bland spelare. En oärlighet som går att dra nytta av då dagens jättestora gråzon när det gäller bedömningarna i och kring målgården nästan alltid leder till en funnen anledning att säga:
"Efter videobedömning: EJ MÅL."