När jag sitter och ska summera matchen mellan Skellefteå AIK och Linköping gör jag det med en varm känsla i kroppen. Det bjöds på riktigt bra ishockey stundtals och det märktes att det var två riktigt, riktigt bra lag som gjorde upp på isen.
Mina tankar om matchen kommer idag i någon form av punktform istället för en rak och enkel bloggkommentar.
* Petter Granberg gjorde comeback i Skellefteå AIK. Det kanske inte är en speciellt stor sak, men det är en del i ett helhetsintryck som jag tänkt på. Varför är han då inte med på lagets line up? Visst, han spelar som åttondeback, men rullar och kan garanterat spela med samtliga backar i ett byte. Att han är tillbaka är en sak som är omskriven inför matchen, varför då inte bidra med honom i line up för att skapa en inramning. Garanterar att fansen hade jublat högre för honom den här matchen då han varit borta och säkerligen efterlängtad i vissa stunder.
* Skellefteå AIK startade matchen svagt. Laget kom inte ut med den energin de brukar och blev faktiskt stundtals tillbakapressade av Linköping. När sedan misstagen kom, Johan Alms miss på mittlinjen, Fredrik Styrmans val att skapa straff för motståndarna och Styrmans passivitet i försvarsspelet vid 0–2-målet. Ja, då blev det kännbart för hemmalaget.
* Skellefteå AIK kom tillbaka i matchen tack vare fint offensivt spel. Men det kändes trots allt som att det var något som saknades. Det var liksom inte den där killerinstinkten den här dagen.
* Den andra perioden blev jämn där de båda lagen bytte chanser. Oscar Möller och Bud Holloway hade några bra chanser, men pucken ville ändå inte in för duon eller hemmalaget.
* I den tredje perioden fick Skellefteå AIK en drömstart efter att Jimmie Ericsson styrt in 3–2. Dock blev det märkbart psykologiskt att Linköping fick sin kvittering så pass snabbt inpå hemmalagets ledningsmål. Linköping kunde därför spela lugnt och tryggt, känna att de inte behövde jobba lika hårt för sina mål och hade dessutom studsarna med sig – förutom den gången som Mattias Bäckman styrde in Lindströms skott med ansiktet.
* Gästande Linköping HC gjorde en fantastisk bortamatch. De spelade smart, stressade aldrig upp sig, fick sina mål vid rätt tillfällen och framför allt så var laget starka i defensiven. Tycker även att Christian Engstrand växt som elitseriemålvakt. Annars noterbart hur långsam Magnus Johansson blivit, men hur hans arvtagare Linus Hultström tar fler och fler steg – 19 år gammal som han är.
* Mattias Weinhandl. Killen blir för ensam i formationen med Himelfarb och Salmonsson. Deras förstafemma har såklart fungerat, men Weinhandl hade BARA gjort 10 poäng inför dagens match. I Linköping tror jag de hade hoppats på 25 vid det här laget. En överdrift såklart, men killen har absurda förväntningar på sig.
+ i hemmalaget tycker jag går till Oscar Möller, Erik Andersson och Oscar Lindberg. Den trion var de som stack ut mest för mig personligen. Visst, Joakim Lindström och Jimmie Ericsson gör en del bra grejer med och det finns det fler som gör, men de tre sticker ut mest positivt.
– Joacim Eriksson var oerhört besviken över sin insats i webb-tv-intervjun vi gjorde efteråt som ni kan se på startsidan. Personligen tyckte jag inte han var så dålig. Straffen ligger han ner över och den har han i nio fall av tio. 2–0-målet får han ingen hjälp då Styrman låter Söderberg styra in den enkelt från typ två meter. Osv osv...
– Utan att hänga ut Fredrik Styrman för mycket tyckte jag att tog en del underliga beslut i kvällens match. Markeringsmiss vid två av målen bakåt och sedan en orsakad straff. Visst, han revanscherade sig genom att assistera och skapa möjligheten till 1–2-målet, men jag tror att Styrman kommer få det tufft nu när Martin Sevc kommer in i laget. Oklart ännu hur det blir med Erik Andersson, vi kommer såklart att kolla upp det inom kort, men Fredrik Styrman gjorde inte en av sina bättre matcher idag och det fanns fler man kan begära mer av. Tyvärr blev deras misstag inte lika synliga.
– Diagonalpasset som föranledde 3–4 läste Linköpingbacken om i förra veckans Norran. Så uppenbar var den, så dumt slagen var den och sedan markeringsmiss och passivitet då backen inte klev upp på första anfallande spelare i LHC som enkelt gick att förhindra.
/ Lars L