Skellefteå AIK inkasserade ytterligare en trepoängare – den här gången nere i Karlstad. Skellefteå AIK saknade återigen en hel del spelare, nu även på grund av en magsjukesvärm i laget. Däremot mötte AIK ett Färjestad som även de var desarmerat. Segern tillskrevs 1–0 till gästernas favör och detta tack vare några få anledningar.
Till att börja med så bevisade Joacim Eriksson sin landslagsplats. Eriksson har varit sanslöst bra och fortsätter att skänka segrar till sig lag på löpande band. Markus Svensson har varit lysande hela säsongen, men nu tycker jag att Eriksson får anses vara den som leder racet mot förstaspaden i slutspelet. Under kvällen kom flera riktigt bra räddningar och stabiliteten är dessutom där. Jag tycker att han agerar med ett annat lugn nu.
Spelmässigt var det en del som var bra, en del annat som var rätt hafsigt. Till att börja med tyckte jag att Jimmie Ericsson inledde matchen väldigt piggt. Däremot så förstår jag inte vad som har hänt med Joakim Lindström. Han skapar sig själv och sina lagkamrater en hel del lägen, men pucken vill bara inte in för den svartgula tian.
Drabbningen i kaffeborgen var annars en match där det ändå hände en hel del saker, men där det var ett AIK som faktiskt tog sig an rollen att vinna på ett lite mindre attraktivt sätt än vad som brukar vara.
Det jag dock noterade mest från matchen i Karlstad är hur oerhört bra Skellefteå AIK blivit på att stänga matcher den här säsongen. Jag kollade statistiken svart på vitt och noterade att laget är bäst i elitserien i den första perioden, i den andra och bara åttonde bäst i den tredje. Däremot har laget så gott som aldrig tappat ledningar till poängförluster i slutet av den tredje perioden den här säsongen. Jag har det inte svart på vitt, men tidigare säsonger så har lagen kvitterat oftare när de forcerat framåt under matchens slutskede. Nu känns det som mer eller mindre lag att de svartgula stänger matcherna – något de framför allt gjort på hemmaplan. Men det är en oerhörd styrka att kunna leda med uddamålet och stänga matcher och hålla ut på det effektiva, men mindre vackra sätt som de gjorde – till exempel under den här kvällen.
Spelarbetygsmässigt tycker jag inte det är speciellt många som sticker ut sådär väldigt mycket. Joacim Eriksson är klart bäst, sedan flera positiva insatser i defensiven. Positivt även till Erik Andersson som gör ett helgjutet jobb vart han än spelar.
Nu väntar Växjö Lakers på torsdag. Intressant att se hur den matchen blir med tanke på deras förstärkningar och nu när de vunnit mot Timrå och skapat ett glapp neråt på åtta poäng. Om laget dessutom vinner den match de har tillgodo på Brynäs skiljer bara tio poäng däremellan. Även om jag är 100 procent säker på att slutspelslagen redan är klara. Mer tankar om det senare.
***
På en annan arena, några mil norrut, drabbade Luleå och Linköping samman. Där hände en situation som gör mig lite förbannad. Robin Jakobsson bråkar med en LHC-spelare i form av Zackrisson när Lee Goren kommer in som tredje spelare i situationen - redan då med kastade handskar - han får in flera slag på Jakobsson, och slår dessutom efter att domarna gått emellan. För detta får Lee Goren alltså 2+10 minuter. Ett av de mer solklara Match Penalty jag sett i elitserien och domarna gör den bedömningen? Jag håller med kollega Granqvist i C More:s studio – det är en fråga om trovärdighet. Hur kan möjligtvis domarna försvara det? Kan någon komma med en bra förklaring?
/ Lars L