Skellefteå AIK åkte den 120 mil långa resan till Ängelholm och plockade med sig samtliga tre poäng efter att ha desarmerat Rögle i sin egen hemmaborg med 3–1. Till att börja med slås man av Lindab Arenas kompakta och närgående arkitektur. När arenan fräschades upp blev det till en borg som inte tappar något ljud utan behåller dånet från publiken i arenan och får väggarna att skaka av ljudvolymen som de engagerade fansen bjuder upp till.
Matchen fick en sådan där otäckt bra start om man ska se till enbart ljudnivån. Skellefteå AIK fick en billig utvisning med sig, hemmapubliken fick bli arga på Melker Karlsson som högg på målvakten Fransson och de stora backarna i form av Lasse Kukkonen och Martin Strbak fick brottas lite med Skellefteåspelare. Lägg dessutom till ett bortdömt hemmamål, som faktiskt kändes tveksamt vid första anblicken, och ni kan tänka er hur det lät i borgen.
Skellefteå AIK kom dock till matchen med inställningen om att det var via att kriga till sig de tre poängen som matchen skulle vinnas. Laget saknade sju ordinarie spelare och sju riktigt bra spelare i Ericsson, Forssell, Bellemare, Vesce, Klingberg, Granberg och Petterström - men lyckades trots det hitta en väg som blev matchvinnande.
Bud Holloway fick göra sitt andra mål för säsongen och det var nog väldigt viktigt för hans räkning. Kedjan har en enorm spets, men det är klart att det optimala är att Jimmie Ericsson spelar i den formationen - när de varit så pass bra som de varit.
Rögle gjorde i mångt och mycket en bra match och skapade en hel del chanser, men arbetsinsatsen i de som klätt i vitt, svart och gult var oklanderlig. Rögle hamnade dessutom i ett prekärt läge med 0-3-underläge i den andra perioden och kom aldrig närmare än reduceringen till 1–3.
Det här var en match där Skellefteåspelarna krigade för poängen, spelade på en matchplan i form av bortataktik och gjorde det väl. Visst, offensivt fanns det en del att önska, men laget skapade ändå chanser.
Poängen jag delade ut var inte speciellt höga, men det var mycket slarv i passningar, kreativitet, speltankar och liknande - men defensivt och framför allt i boxplay var det oklanderligt.
Bäst på isen var i mina ögon Markus Svensson. Det är kul att se hur han krigar för att hålla jämna steg med Joacim Eriksson och han gör det verkligen med bravur. Svensson är stekhet och Eriksson likaså. Elitseriens bästa målvaktspar just nu tillsammans med David Rautio och Johan Gustafsson i Luleå.
Individuella spelarbetyg var inte speciellt mycket som stack ut nämnvärt. Jag tycker att Adam Pettersson gjorde en enormt bra insats i boxplay, Erik Andersson (som förvisso spelat en säsong som center i Björklöven under Janne Karlssons styre) gjorde det bra på den positionen, Fredrik Lindgren var som vanligt bra, Melker Karlsson likaså, Petter Emanuelsson tyckte jag jobbade på bra och även Martin Lundberg var nyttig i en match som passade honom perfekt.
Oscar Möller har lite grus i maskineriet. Han skapade några chanser och var absolut inte dålig, men det finns så pass mycket kunnande i honom så det borde gå få ut mer av honom. Senast jag skrev det så gjorde han ju en rätt okej match mot Modo, så kanske att Linköping får sota för det här nudå? Vem vet...
Bud Holloway var bättre än i de två senaste, men den här matchen passade ju inte direkt honom. Hans mål var dock vackert och det är inget snack om att killen är en av seriens absolut bästa i powerplay.
Defensivt, målvaktsmässigt och arbetsmässigt snudd på perfekt, offensivt fanns det en del mer att önska men med tanke på bortaplan, matchplanen och förutsättningarna var det ett smart sätt av Skellefteå AIK att ta tre poäng. Det är ju trots allt det som det hela handlar om i slutändan.
Det var allt gällande vad jag tyckte om matchen, nu över till vad andra tyckte...
/ Lars L