Vi börjar med det uppenbara. Skellefteå AIK vann bortaderbyt mot Luleå med 3–0. Bara det bevisar en hel del om vad laget bevisade på isen. Men vi tar förutsättningarna också.
Skellefteå AIK har i sex matcher sett ut som ett oinspirerat lag av individualister. Ett gäng spelare som kom från sju raka segrar och trodde att de var oslagbara. De väcktes snabbt upp ur den drömmen och placerades i en mardröm av fem förluster på sex matcher och elitseriens näst sämsta form inför derbyt.
Nu hade laget något att bevisa. Tändvätskan var på topp – och inte blev det sämre då det hela ramades in kring ett derby mot lagets värsta rival i elitserien. Nämligen Luleå HF.
Det var en grym inramning. Hemmafansen stod och klappade, sjöng och skrev när björnhuvudet sänktes i Coop Arena och hemmahjältarna gjorde entré. Skellefteklacken gjorde desamma och hela matchen fick en underbar inramning av riktig derbykaraktär.
Matchen började och Skellefteå AIK fick 1–0 efter en omtalad situation där hemmalaget ville få det till att Johan Gustafsson blockerat pucken och att domarna även ska ha blåst av innan pucken var inne. Målet godkändes i alla fall och irritationen steg från hemmapubliken. Det var irriterat redan efter någon minut. Jag kände på mig då att det här kunde bli ett derby utöver det vanliga.
Skellefteå AIK gled ifrån till 3–0 i den första perioden, men Luleå hade chanser redan i sitt första boxplay för matchen att göra mål. De hade faktiskt två riktigt bra chanser. Men i stället var det Skellefteå AIK som tog ledningen.
Efter den första perioden spelade Skellefteå AIK smart. De stängde matchen och på två perioder mot serieledarna släppte laget till sju skott på mål. Läs det igen – sju skott på mål på två perioder mot serieledarna. Oerhört starkt.
Det var förutsättningar som inte gick att rata. Det skulle bara vara taggat från start – och i mina ögon klarade gästerna av att hantera det, något jag inte tyckte att Luleå gjorde. Luleå spelade över gränsen, hakade och satte sig i situationer där de konstant var på gränsen till utvisning. Sett till 60 minuter så blev även det matchavgörande även om Skellefteå AIK såklart ska ha kred för att åkt ifrån hemmalaget och skapat utvisningssituationer.
Målen då. 1-0 kom efter ett starkt arbete framför mål av Jimmie Ericsson. Måltjuven Emanuelsson var framme och tog målet. Det tycker jag han kunde göra med all den rätt. Arvidsson knackade på volley, rundade Gustafsson och sprätte in 2–0. Vackert. Emanuelsson och Bellemare med ett kvalitetsmål till 3–0 och där slutade målskörden i matchen.
Två perioder av enkla kombinationer, smart agerande och bländande försvarsspel gjorde att Skellefteå AIK kunde vinna derbyt. Så gott som allt som inte stämt den senaste månaden stämde. Skellefteå spelade smart, Skellefteå AIK vann och Anders Forsberg coachade på fyra formationer som hade bestämt sig. Det var vinna. Det fanns inte ens något försvinna.
Den första perioden var sjukt underhållande att se. Jag satt långa stunder och hoppades Luleåmål för att derbyt i sig skulle bli något utöver det vanliga, att spänningsfaktorn skulle vara där i 60 minuter och att glöden från publiken skulle gå ner till matchen fullt ut.
Nu kändes det knappt spännande någon gång i de två avslutande perioderna.
Spelarkritik. Till att börja med, John Klingberg. VILKEN COMEBACK. John spelade med ett lugn, med bra passningar och med en kyla som laget definitivt kommer behöva på isen. Oerhört imponerande då han inte spelat sedan i april.
Petter Emanuelsson och Viktor Arvidsson visar att de också vill ha rubriker. Att Melker Karlsson och Oscar Lindberg inte är de enda som blommat ut den här säsongen. Arvidsson bäst av alla i matchen.
Tomas Skogs visade sin tacklingsförmåga i den tredje perioden. Vilka två proppar han delade ut i "det bytet". Ni som såg matchen vet vad jag menar.
Jag ska ärligt säga att jag är imponerad av Skellefteå AIK:s sätt att studsa tillbaka. Hatten av till samtliga i bortalaget.
/ Lars L