Zzzz.
Det sägs att till och med en tråkig hockeymatch är roligare än en tråkig fotbollsmatch.
En rätt bisarr jämförelse, men efter kvällens match tvivlar jag. En tråkig match är en tråkig match.
Det mest spännande med den här matchen var att Hårde Hardy kom tillbaka till stan. I övrigt var det bara en enda lång tröttsam historia. Att se målfärg torka på en husvägg hade varit befriande i jämförelse.
AIK såg ut som om de hade valium under skenorna.
Djurgården saknade sina två på pappret bästa spelare, Marcus Nilsson och Kristoffer Ottosson. Det borde vara en ganska stor fördel, men det hade ingen påverkan.
Djurgården imponerade inte heller, men hade rivigare skridskoåkning och en härlig inställning hos alla spelare. Det kommer man långt på och den här kvällen räckte det tre poäng.
Hardy Nilsson konstaterade att resultatet till trots, var det här lagets sämsta insats hittills på de tre matcher de har spelat. Det säger en del.
Djurgården spelade inte typsik Djurgårdshockey, men inte någon Hardyhockey.
Skellefteå försökte spela sitt eget spel, som bygger på mycket skridskoåkning och mycket kamp. Men den här kvällen bjöds inte på särskilt mycket kamp och då tog det stopp.
Brad Moran och Jimmie Ericsson fortsätter att imponera tillsammans med Foppa. De få gånger det hände något framåt handlade det om den trion.
Mathias Månsson visade hjärta, men var för ensam.
Nyförvärvet Ivan Majesky fick ingen rolig debutmatch. Han lyckades inte särskilt mycket.
David Rundblad letar efter formen. Han såg riktigt darrig ut. Med tanke på att St Louis Blues GM satt på läktaren går det ändå att förstå att det fanns fjärilar i Lyckselesonens mage.
Det här är en match som AIK bara får försöka att glömma. Det är möjligt att de två senaste vinsterna lyft självförtroendet någon nivå för högt.
På lördag väntar Real-Frölunda. Då är det dags för AIK att vakna ur dvalan.
//Adam S