Under eftermiddagen avslutades årets grundserie i SHL. Skellefteå AIK står sedan en tid tillbaka som segrare - en seger som laget tagit relativt komfortabelt och överlägset.
Men nu är grundserien ett minne blott och det är dags för det alla gått och väntat på: SLUTSPELET.
I mina ögon står Skellefteå AIK som favoriter till att försvara guldet. Det kommer långt ifrån att bli lätt, men jag har alltid sagt, och tror fortfarande, att det blir svårt för vilket lag som än möter AIK att vinna en serie över sju matcher.
Men trots det är AIK:s chanser betydligt mindre än för ett år sedan. Det är fakta.
Ifjol var det mer en fråga hur pass enkel vägen mot guldet skulle bli. Resultatet blev som vi vet tolv segrar och en förlust – efter sudden.
Om man jämför årets tabell med fjolårets är skillnaden inte stor. Ifjol tog AIK tre poäng fler (114) och hade fem plusmål mer än i år.
Men som sagt, skillnaden är större än vad siffrorna visar, särskilt med tanke på att spelare som Möller, Ericsson, Forssell, Bellemare och Klingberg hade långtidsskador under fjolåret, samt att Sevc kom in sent.
Vad är då den stora skillnaden?
Har motståndet blivit bättre?Jo kanske, men inte så pass mycket att det är det som ligger bakom att AIK:s väg till ett nytt guld är tyngre.
Vill inte AIK vinna lika mycket i år?Jo, det vill de. Hungern och längtan är givetvis inte lika enorm, men att få försvara ett guld är få förunnat och något som väger tungt i titeljakten.
Är laget sämre än för ett år sedan?Ja, det är faktiskt det som är sanningen. En handfull klasspelare lämnade efter guldjublet och de som kommit in har långt ifrån hållit samma klass. Laget är fortfarande otroligt bra, men tyvärr för AIK så är det inte samma skyhöga standard som för tolv månader sedan.
Men trots att laget inte är lika starkt så är Skellefteå AIK fortfarande det bästa laget i SHL. Visst, en hel del rejäla plumpar har kommit under säsongen – plumpar som givetvis oroar en del.
Laget har inte heller samma flyt i spelet, vilket AIK vet och hela tiden jobbar med. Men där finns det också en enkelt orsak till det hela: Uppspelen börjar bakifrån och där finns det tyvärr inte samma kvaliteter i AIK jämfört med ifjol. Spelare som Sevc, Granberg och framförallt Klingberg slog inte bort pass i onödan. Idag är det många uppspel som fastar i mittzon och då dras AIK:s fart ner drastiskt.
Hur som helst, nu väntar kvartsfinal för AIK om exakt en vecka.
Möjliga motståndare är: Modo, Linköping och HV71. Allt beror på hur det går i åttondelsfinalen, eller play in som det heter, där även Leksand är med – men eftersom de slutade sjua så kan AIK inte möta Dalalaget i kvarten.
Om jag får gissa så vill AIK inte ha Linköping. Helst tror jag de ser HV71 på andra sidan nästa lördag. Blir det inte HV så är Modo det bästa, och häftigaste, alternativet.
En annan sak som är häftigt, och något som passar bra då jag tidigare gav lite skit till AIK:s backar och deras uppspel, är att en kille som Anton Lindholm kommit in, på väldigt kort tid, och visat att han är i AIK för att stanna.
Det häftigaste är att han på bara två matcher – Modo och Färjestad – seglat upp som AIK:s tuffaste spelare. Anton spelar en hänsynslös hockey, men med huvudet. Samtidigt sätter han hela tiden sitt lag i första hand och gör allt för att stoppa motståndarna att komma in i AIK:s territorium.
Känslan just nu är att AIK inte kommer att ställa över honom i slutspelet, vare sig om alla andra backar är tillgängliga.
En annan spelare som går från klarhet till klarhet är Viktor Arvidsson. 40 poäng blev hans facit den här säsongen – och med tanke på vilka kliv som Viktor tagit under året så är det omöjligt att sia i var det kommer att sluta.
Förhoppningsvis kommer det sluta i nytt SM-guld den här säsongen. I alla fall om Skellefteå AIK får bestämma.
// Arvid M