Svarta November är över. Den slutade lyckligt, men segern var så mycket större än så. Den gav egentligen alla svar man vill ha när man tittar i ett facit. Svackor kommer och går. Frågan är dock om svacka är ett tillräckligt ord, när AIK stod utan trepoängare i sju raka matcher. Kris är ett ord många vill använda, men jag tycker inte heller det passar in. Det är ett lite väl starkt ord. Sammanfattningvis vill jag summera AIK:s tunga novemberperiod som något mellan svacka och kris. Det som händer på isen är en avspegling i hur allting fungerar utanför isen. Då syftar jag på stämningen, hur spelarna trivs med lite, tränare – och sportchefen. Jag är nere och tittar på träningen mest varenda dag. Hade det börjat bli problem av mer drastisk sort, hade jag aldrig missat det. Trots bedrövliga resultat har laget och Perra Johnsson jobbat på med ett både lugn och tålamod. Kollegor har undrat lite nyfiket hur det är det förtroendet för tränarna, men faktum är att förtroendet för Perra har kanske aldrig varit större.
Gårdagens match visade hur AIK kunde knyta näven, ta på sig blåstället och jobba sig till en mycket hedersam och klassisk arbetsseger. Det var ingen vacker match och skolboksexemplen lämnades hemma eller gömdes i någon låda. Den här matchen handlade om blod, svett och att stå upp för laget. Den visade också ganska tydligt att det här laget fungerar som ett lag och att det finns en mycket intressant framtid. Glöm inte bort att två av lagets bästa spelare, centrarna Erik Forssell och Jimmie Ericsson är borta.
Det har tagit lite tid, men krisen, svackan eller vad vi nu ska kalla det, är samtidigt förändringens bästa vän. Med det menar jag att andra kliver fram, när andra framträdande spelare är borta. Fredrik Krekula har spelat på tomgång fram till för några omgångar sedan. Då har han plockat fram ett spel som jag aldrig trodde att det fanns hos honom. Krekula har en otrolig förmåga att kliva fram och ta för sig – när det behövs som bäst. Förra året var Krekula som bäst när Wernblom var borta och i den förhatliga kvalserien. Det är en styrka som inte ska föraktas. Då spelar det egentligen mindre roll att han går på tomgång när laget ändå vinner matcherna.
Skador kommer. Det vet alla. Skador kan också komma på samma spelartyper och då måste det finnas en beredskap. Peo Larsson har lyckats bra med många saker den här säsongen, men att ordna ett korttidslån på en center, när det behövdes som mest har han inte lyckats med. Nu finns det gott hopp om att laget ändå överlever den tunga perioder med lite renodlade centrar. Gårdagens lag har fått spela ihop sig några matcher och fungerar faktiskt bra, även om jag hellre hade sett McDonell som ytter och Andersson som back.
På lördag, i december, julmånaden gott folk, väntar Linköping igen. De har svårt i Skellefteå, men har samtidigt börjat se alltmer farliga ut. De blir en tuff nöt att knäcka, men gårdagens karamell kanske kan bli tungan på vågen. Nu är det dessutom julmånad....
*** Erik Andersson garvade när jag ringde och frågade om hockeyförbundet hade skickat några visumhandlingar. Erik Forssell lät generad. Jag är övertygad om att ingen av dem fattade hur nära de egentligen var att bli uttagna i den 45-mannatrupp Bengt–Åke Gustafsson ska presentera på måndag. Erik Andersson är en elitseriens största överraskningar så här långt.
*** Kent McDonell är November månads poängstarkaste spelare i AIK. Ett mål och fem assist på nio matcher och han hade faktiskt en streak på tre matcher för gårdagens match.
*** Mikael Renberg doppar ganska djupt emellanåt. Men Mikael Renberg är – Mikael Renberg. Kvittering mot Färjestad och segermål mot Södertälje. Två viktiga mål på så kort tid är inte en slump. Renberg är en värdig ersättare för Wernblom.
*** Jag hade velat haft en pulsklocka på Peo Larsson under slutet på gårdagens match.
*** I morgon presenteras kandidaterna till "Månadens lirare" här på bloggen. Väl mött då.
//Adam S