Nyheten om att AIKhade rätt att kalla tillbaka Viktor Arvidsson från Nashville och Nordamerika slog ned som en bomb. Historien visade sig vara betydligt större än så, när ytterligare ett antal SHL-klubbar hade liknande läge. Historien är solklar ur vissa synvinklar. Ur andra är den inte lika solklar. Men slutresultatet, sett med SHL-ögon, har inte slutat bra.
SHL har i det här sammanhanget på eget bevåg valt att degradera sig, under AHL. Ungefär samma nivå som ECHL – East Coast Leauge.
Det här sker samtidigt som publiktrenden på många håll ser sämre ut än på mycket länge och hela produkten håller på att hamna i en identitetskris.
Under ett par dygn har jag försökt att skapa mig en uppfattning om vad som har hänt och vad som är formellt rätt – och vad det här innebär.
Vi tar det från början.
För drygt en vecka sedan skickade Nashville, helt i enlighet med NHL-avtalet som finns mellan NHL och SHL tillsammans med Svenska ishockeyförbundet, en förfrågan om AIK ville ha tillbaka Arvidsson.
Samma förfrågningar dök upp hos Färjestad, Modo och Frölunda om spelare som är under 22 år, draftats senare än andra rundan, inte tar plats på NHL-rostern och har ett gällande kontrakt med sin europeiska klubb.
Jag har ännu inte fått det helt klarlagt med vilka som visste och inte visste om den gällande klausulen, som alltså ger klubbarna rätt att kalla hem sina spelare, men i formell mening har det ingen betydelse alls. Oavsett om du får kännedom om regeln i samma stund som förfrågan kommer från NHL-klubben är beslutet klubbens. Inga andra avtal eller överenskommelser kan stå över det i formell mening.
Lasse Johansson i AIKvar helt ärlig med att han inte visste om den nu omtalade klausulen. Med stor säkerhet är det både fler klubbar och andra inom etablissemanget som inte känner till det här förrän nu.
Det är naturligtvis oerhört svagt att så är och har varit fallet. Framförallt som du är sportchef/GM torde det vara självklart att du bör ha bra inblick i vad NHL-avtalet innehåller.
Men även om det är självklart, tycker jag ändå att det finns ett flertal rimliga förklaringar till hur det ändå kunde visa sig att vissa sportchefer inte kände till det här.
Ifjol slutade elvaav 26 sportchefer (källa: http://www.idrottensaffarer.se/kronikor/2014/06/elitklubbar-mister-nyckelpersoner) sina anställningar av alla anledningar från utbrändhet till sparken. Pressen att var sportchef är oerhört stor, mångt mycket större än vad många tror. Det nästan oändliga arbetsområdet, som är svårt att avgränsa, gör att mycket är svårt att överblicka. Med 60-80 timmar i veckan är det rimligt att det inte är självklart att läsa in sig på de 8-10 sidor som avtalet innehåller. Allt skrivet på engelska. Dessutom är avtalet något som finns i ytterkant av den verksamhet som bedrivs. Att det inte blir läst är inte orimligt på något sätt, inte minst med tanke på den arbetsuppgift som en sportchef/GM har. Förutom alla arbetsuppgifter går det dessutom att addera en nästan orimlig press. Inte minst i motgång. Att många sportchefer genom åren blir utbrända är förstås ingen slump.
NHL-avtalet är framförhandlat av Svenska ishockeyförbundet och av SHL. Från SHL var det Mike Helber, Håkan Loob och Jörgen Lindgren som var på plats senast.
Jörgen Lindgren är VD för SHL och ytterst ansvarig för verksamheten och nyckelpersonen i sammanhanget, som ska se till att sälja ligan efter bästa prestation.
De här tre var alltså på plats och har haft full insyn i vad avtalet handlar om. Därefter har de, enligt Lindgren, sett till så att alla klubbar har haft tillgång till NHL-avtalet. Exakt hur är oklart, men mer än så har inte Lindgren och huvudkontoret gjort.
Vad Lindgren borde ha gjort är förstås att läsa igenom avtalet noggrant – se till att tydligt informera alla sportchefer vilka punkter som är viktiga för dem att hålla reda på. Inte ta förgivet att alla läser kompendiet och sedan solklart har sett vilka möjligheter avtalet innebär. En sådan viktig punkt i NHL-avtalet som den med spelarna, borde Lindgren förstås ha sett till att alla känner till – och trycka på att den utnyttjas. Inte minst med tanke på den urvattnade situation som råder i SHL den här säsongen. Spelare på en sådan nivå säljer biljetter och höjer kvalitén. Märkligare än så är det inte.
Det finns baksidor medatt vara hockeyspelare. Klausulen är ganska omvälvande och gör i praktiken spelaren till livegen. Det är förstås också något som inte får glömmas bort i sammanhanget. Spelaren kan, mot sin vilja, bli hemkallad från Nordamerika. Spelaren är i viss mån ett offer i högt spel, men det här är även något som NHL:s spelarfack, NHLPA har varit med och godkänt.
När det gäller Viktor Arvidsson har han på alla sätt gjort väldigt tydligt att han vill stanna i Nordamerika och satsa. Han har pratat om hur jobbigt det har varit sedan han fick beskedet att han var på väg att bli hemkallad. Samtidigt är det en del i den historien som så här i efterhand kan te sig väldigt märklig. I och med att Viktor och hans agent, Pontus Norén, A.M.A Sports, har känt till klausulen – så är det också uppenbart att de torde ha känt till att AIK inte känner till klausulen. Det är sig inget konstigt med det och självklart har de ingen skyldighet att tala om för motparten vilka regler som gäller.
Problemet är bara att klausulen ger klubben alla rättigheter att bestämma. Efter noggranna undersökningar och lusläsning av det ”hemliga” avtalet står det klart att klausulen är absolut. Oavsett vad som har sagts innan, har klubben rätt att ta hem spelaren. När klubben får erbjudandet, är det klubbens val som gäller. Allt annat upphör att gälla.
Det här torde både Norén och Arvidsson ha känt till mycket väl och borde även ha insett att här finns en stor risk om allt det här kommer upp på bordet.
Och enligt avtalet – så måste NHL-klubben kontakta och erbjuda SHL-klubben spelaren. Så att klausulen, förr eller senare skulle bli känd, är ändå rätt uppenbar.
Därför är det lite överraskande att det dyker upp som en ”chock” för Arvidsson – eftersom han själv säger att han känner till det här.
När den här klausulenuppdagas och blir känd, står det klart att den gäller fyra spelare den här säsongen:
- Tom Nilsson, Toronto Maple Leafs (Frölunda).
- Jesper Pettersson, Philadelphia Flyers (Linköping).
- Viktor Lööv, Toronto Maple Leafs (Modo).
- Pontus Åberg, Nashville Predators (Färjestad).
Spontant kan ju regeln, både ur enskilda SHL-klubbens och hela SHL:s synvinkel, ses som en jackpot. Det är en enastående chans att få tillbaka flyktade spelare och berika SHL.
Men det som följer och vad som tycks hända bakom kulisserna, blir i slutändan ett smärtsamt bevis på vilken svag struktur miljardbolaget SHL har – och hur ensam sportcheferna kan bli.
AIK är öppna med attde är intresserade av att ta hem Arvidsson. Exakt hur tongångarna går mellan parterna är höljt i ett dunkel, men det är uppenbart att parterna inte har samma syn på saken. Konflikten lyser igenom och Arvidsson pratar om att det är infekterat. SHL:s VD, Jörgen Lindgren, ger intrycket av att ställa sig bakom ett hörn och titta vad som händer. Inte ett ord om det som borde vara självklart ur SHL:s sätt att arbeta: Finns det plats i budgeten – ta hem spelaren. Han är en profil och gör ligan attraktivare på alla sätt.
Han trocklar sig undan allt ansvar och skjuter tillbaka allt till klubben. VD:n är också snabb att berätta att klubben också kan avväga att inte ta hem spelaren. Formellt, men i praktiken, ett fullständigt kontraproduktiva svar.
En stark VD hade klivit in och tagit ansvar. Lindgren gömmer sig. Inom klubbarna har ingen någon öppen åsikt – alla hänvisar till sportchefen.
De sitter ensamma med en fråga som bemöts av press från hela NHL. Ingen hjälp från något håll. Det är en mycket märklig situation. Det är omöjligt att inte lida med sportcheferna med tanke på vilken pressad situation de sitter i. Och de får inget stöd. Var är huvudkontoret?
I det här sammanhanget är rädslan för stora NHL ganska uppenbar.
Färjestad och Håkan Loobpratar om att de låter Pontus Åberg fortsätta i Nordamerika. Det blir ingen stor sak utåt, men synar man situationen blir det desto konstigare. Färjestad ligger näst sist i serien och marknaden är lövtunn. Laget, som av många anses vara den största maktfaktorn i SHL, väljer att inte ta den chans de verkligen har rätt till.
Det är hur märkligt som helst. Färjestad ser inte till sitt eget bästa. Jörgen Lindgren ser inte till SHL:s bästa – utan alla ser till NHL:s bästa. Eller i det här fallet till AHL:s bästa.
Modo är i jättebehov av en back, men släpper Viktor Lööv. Bakom kulisserna är det flera som viskar att troligen pressar Toronto med att inte släppa tillbaka William Nylander om Modo trycker för hårt med Lööv. Det är så det funkar bakom kulisserna. Fulspel för att komma runt solklara klausuler.
Skellefteå AIK släpper Viktor Arvidsson – där spelaren och agenten efteråt förklarar vilken lättnad allt är. GM Johansson säger ingenting mer än att parterna har nått en överenskommelse – som inte är officiell.
Tom Nilsson kommer inte hem och Jesper Pettersson blir också kvar.
Kvar finns ett gäng svikna sportchefersom överhuvudtaget inte har fått något stöd överhuvudtaget i en fråga som med all säkerhet hade gjort SHL till en mer spännande serie.
Det talas mycket som spelaren. Och visst, klausulen gör spelaren livegen, men det handlar ändå om att vara professionell. Regeln är skapad för att göra SHL bättre. Det är ändå rätt uppenbart och det är en av få regler där SHL faktiskt har ett tyngre mandat än NHL.
Hela den här cirkusen ger ett tydligt bevis på hur mycket i knäet SHL sitter på NHL.
Som läget har utvecklats är AHL på väg att gå om SHL. Det innebär alltså SHL har samma status som ECHL.
Här finns också en del av svaret på varför ligan urholkas och är profillös.
SHL har mycket att fundera över.Spelarna har fått sin vilja igenom och därigenom finns en mänsklig faktor. Men SHL som liga har förlorat en av sina största prestigeförluster någonsin. Det är svårt att se det på något annat sätt. Inte minst huvudkontoret med nye sportchefen Johan Hemlin har fullständigt lyst med sin frånvaro. Det är i de här lägena som det normalt sett ska finnas ett värde att ha ett huvudkontor.