Beskedet kom som en liten chock. Johan Ramstedt, dagens mr AIK, tackar för sig. Han väljer att lämna klubben mitt under brinnande säsong. Han lämnar laget med bara nio matcher från att ha spelat 500 matcher för A-laget i klubben. Lite försiktigt undrar jag hur många i framtiden som kommer att komma upp i lika många matcher. Ramstedt var speciell i på så många olika sätt. Han var en talang utöver det vanliga, en gudomlig talang, redan som väldigt ung. AIK var också bra på den tiden att förvalta talanger. Redan som fjunig 16-åring gjorde han debut i AIK och framtiden såg utstakad ut och pekade spikrakt uppåt. När han lämnade Skellefteå för elitserien och Björklöven, gjorde han det som en given rookiekandidat. Men tiden i Björklöven blev inte som förutspåtts. Ramstedt fick två chanser i elitserien, men lyckades inte vid något tillfälle. Däremellan visade han både klass och känsliga handleder, när han var med och spelade upp Björklöven till elitserien. Den gudomliga talangens genombrott skulle komma senare, vid 28 års ålder och vid tredje försöket i elitserien, förra säsongen. Men Ramstedt var inte bara en gudomlig talang på planen, han var även gudomlig vid sidan om planen. Ramstedt är spelaren som egentligen har en personlighet så långt i från hockeyn det bara går att komma. Han är en varm och ödmjuk person som aldrig skulle göra en fluga förnär. Han dricker inte drycker som höjer promillehalten. Han svär inte ens. Varken på eller utanför planen. När man träffar Ramstedt är det svårt att tro att han är hockeyspelare. Han bryter mönstret på ett vackert och lite oväntat sätt. Nu lämnar han AIK och han gör det på sina egna villkor. AIK visar lite generositet genom att gå Ramstedt till mötes. Samtidigt är det konstigt att "Rama" inte har blivit hyllad för sin bedrifter i klubben. Förra säsongen passerade 100 mål i AIK-tröjan och precis innan laget gick upp i elitserien hade Ramstedt gjort sin 400:e match för klubben. Den här säsongen skulle ha blivit hans tolfte säsong. Hans val att bryta kontraktet sänder dubbla budskap. Å ena sidan är det stort att lämna sin plats till förfogande, när som han säger: "Bensinen är slut". Samtidigt tycker man att en ikon som Ramstedt kanske skulle ha bitit ihop och verkligen gett sig själv en chans till. Han har gjort det tidigare, vid flera tillfällen. Ramstedt växte inte ut och blev en fix-stjärna i landslaget, men har ändå på ett imponerande sätt hanterat att vara en supertalang och tacklat motgångar på ett bra sätt. Genombrottet på högre nivå kom till slut, men varade inte speciellt länge. Ramstedt är värd all beundran - både som människa och hockeyspelare. Sagan i AIK är över och det finns något vemodigt över det. Dels för att avslutet kom så abrupt och dels för att det alltid är tråkigt när en spelare som är så starkt förknippad med klubben kastar in handduken. Tolv säsonger i en och samma elitklubb är många säsonger. I dagens tuffa elitvärld blir en så lång sejour alltmer sällsynt.
//Adam S