Intentioner och potential.
Det är något det finns mycket av i AIK. Högstanivån har guldglans kring sig. Skillnaderna i går mellan Skellefteå och AIK var bitvis gigantiskt stora. Det kändes som om det skiljde en division.
Men det hjälper föga när det i slutändan är resultaten som talar.
Nu betydde inte dagens match just så mycket. Kanske lite symboliskt viktigt för Luleå att få känna segerkänsla i hallen.
Men ändå. Den nonchalanta stilen i AIK gjorde tränare Forsberg irriterad. Med så mycket potential är det onödigt att slösa bort den lilla stärkelse en seger på försäsongen ändå ger.
När det gäller de positiva bitarna så känns det väldigt nära till hands att Joakim Lindström och Mikko Lehtonen får kampera ihop. Sedan om det blir med Fredrik Warg som center eller någon annan, spelar inte så stor roll. Kanske skulle det rent av vara värt att ge Forssell chansen. Han har ju en osannolik förmåga att få sina kedjekompisar att bli riktigt bra.
Skulle det fungera kanske man får revidera teorin om att AIK behöver en förstecenter. Lösningen kanske ändå finns inom laget.
På backssidan ser det ljusare ut än någonsin. Tim Erixon, Adam Larsson och David Rundblad ser bättre ut än någonsin. Det ska bli spännande att se hur Forsberg tänker jobba med backsidan. Den verkar oändlig på potnetial för närvarande.
På forwardssidan är det nästan lika bra. Mustonen har kommit in som en oerhört frisk fläkt och är på allvar med och konkurrerar om en tröja.
Mot ett lag som Luleå är den största fienden det egna huvudet. Även om Luleå vann, kändes det som om AIK hade matchen under kontroll.
Det kan också vara så enkelt att "Mr krysset-sitter-alltid-på-samma-ställe" Johan Forsberg saknades. Han missar sällan två gånger. Han var skadad, men är tillbaka inom kort.
Två träningsmatcher kvar. Nästa gång är det match i Strömsund mot Timrå. Återstår att se om AIK kan hålla fokus hela matchen den gången.
//Adam S