Björklöven besegrade Skellefteå AIK i fredags med 3–2 efter straffar. Umelagets krigarmentalitet vann över AIK:s klass och finess. Lillebrors seger var på så sätt lika rättvis som betydelsen av utgången i en träningsmatch i början av augusti.
Själv såg jag matchen över internet och kunde tyvärr inte vara på plats i T3 arena i Umeå. Därefter har jag under helgen följt efterspelet och kommentarerna via nätet samtidigt som jag och familjen varit på en skön och sommarsolig weekend.
Den solklara reflektionen och analysen är utan tvekan att besvikelsen är enormt stor bland AIK-fansen. En besvikelse som dessutom kommer att sitta i ett bra tag, helt förståeligt dessutom. Att förlora en träningsmatch mot Björklöven är på flera sätt värre än att förlora en SM-final mot Växjö – på det känslomässiga planet.
AIK:s tränarteam valde dessutom tre orutinerade spelare i straffläggningen – två av dem backar och samtliga med ett förflutet i just Björklöven. Ett på flera sätt märkligt val av tränarna, även om det är spelare som varit framträdande från straffpunkten i AIK:s J20-lag. Valet har också fått mycket kritik under helgen.
Och precis som betydelsen av den här träningsmatchen samt värdet att faktiskt gå segrande ur striden så förstår jag även frustrationen och ilskan över AIK:s val av straffskyttar.
Hade man satt in sina vanligtvis bästa straffläggare hade givetvis AIK optimerat sina chanser att vinna matchen. Nu valde man inte det alternativet. Ett helt och hållet okej val i en träningsmatch – men inte mot just Björklöven.
För det gäller att förstå och framförallt inte glömma bort att respektera rivaliteten mellan dessa två lag. För flera personer är det till och med ett djupt rotat hat. För andra mer en rolig grej då matcherna lagen emellan alltid drar fullt hus.
Hur som helst, det är ALDRIG en vanlig match när AIK möter Löven. Aldrig.
Jag vill dock avsluta diskussionen om valet av AIK:s straffskyttar med att säga att det var märkligt, ja, däremot inte den monumentala katastrof som vissa velat få det till. För samtidigt som vi aldrig ska glömma bort rivaliteten mellan lagen – vare sig man är journalist, supporter, spelare eller ledare – så är det inte alltid enkelt att vara just spelare eller ledare. Felbeslut tas, har tagits och kommer fortsätta att tas.
Det största felet från AIK:s sida kom däremot i det som skedde innan straffläggningen och förlängningen. Skellefteå skulle givetvis ha vunnit matchen under ordinarie tid. AIK är så pass mycket bättre än Löven att Umelagets motivation och krigarinställning inte ska kunna räcka till – trots att AIK saknade starka namn som Jimmie Ericsson, Axel Holmström och Janne Pesonen.
Stundtals blixtrade dock AIK till. Däremot alldeles för sällan för att fredagens insats ska bedömas som godkänd.
Den absolut sämsta insatsen av dem alla stod dock, utan konkurrens, de supportrar som hamnade i bråk med varandra efter matchens slut.
Jag älskar att det finns stor rivalitet och i viss mån även ett hat mellan två klubbar. Det skapar en mäktig derbystämning som aldrig skulle vara densamma om hatet och rivaliteten inte existerade.
Men när vuxna människor slåss för att man bär olika klubbmärke på bröstet då har det gått för långt. Alldeles för långt.
*****
Kommande vecka spelar AIK mot Linköping borta på tisdag och mot Djurgården på torsdag, den också på bortais.
Trion Axel Holmström, Sebastian Aho och Marcus Pettersson kommer då att vara tillbaka i laget samtidigt som både Jimmie Ericsson och Janne Pesonen förväntas göra säsongsdebut. Hans Wallson har tidigare berättat att det är i dessa två matcher som tränarteamet kommer börja matcha sitt lag.
Adam Savonen är den som från Norran kommer åka med och bevaka matcherna och allt runt omkring.