Tredje raka förlusten. Sju raka perioder utan mål framåt. Favorittyngda AIK har en del att fundera över efter helgens förlust.
Det är alltid en tuff uppgift att leva upp till ett favoritskap. För topptippade AIK är livet jobbigt just nu. Växjö vann helgens matchen tämligen komfortabelt efter en match som mer kändes som en match i november än fjärde omgången av elitserien.
AIK:s spel har varit tämligen grått de tre senaste matcherna, med hyfsat försvarsspel, men riktigt uddlöst anfallsspel.
Efter Oscar Möllers show i första matchen mot Modo har anfallsspelet gradvis försämrats. För AIK:s del torde det mest oroande vara att till och med den riktiga glöden saknades mot Växjö.
I det avgörande området framför Växjömålvakten Fredrik Norrena, förlorade AIK i stort sett alla närkamper.
Det är en del av förklaringen till att laget ännu är mållöst efter hela sju perioder. Ett facit som förstås inte är bra för en på förhand utsedd favorit – och ett lag som alla vill slå.
Talang, kvalité och skicklighet finns nästan i ett överflöd i AIK. Däremot saknas kraften att kunna brotta in pucken i en kämpamatch av helgens dignitet. Det är i en sådan här typ av match som en fulltränad Lee Goren känns som mest saknad.
AIK:s styrka de senaste åren har varit att laget har kunnat vinna även när spelet har varit knackigt. Men så här långt har laget saknat de marginalerna.
Det här är en av de sämsta starter som laget har upplevt sedan comebacken i högsta serien. Inte minst med tanke på hur tungt det har sett ut med målskyttet.
Lagkaptenen Jimmie Ericsson var tillbaka på isen. Han såg relativt pigg ut, trots att han har en bit kvar till att var fullt.
I övrigt fanns inget som var utmärkande.
Det var lättare att sitta och fundera över vad som saknades.
//Adam S