Bortaturnén nu i veckan gav en av nio poäng. AIK hade behövt ta tre-fyra poäng till för att nå ett godkänt resultat. Samtidigt märks det tydligt att laget börjar ha helt andra krav på sig än tidigare. För två år sedan hade tre poäng setts som fullt acceptabelt på en sådan här turné. Att ta poäng borta mot Modo och Linköping sågs då som näst intill en bedrift. Det är lätt att glömma historien. AIK är en klubb som oftast väljer att försöka hålla en låg profil. De vill bli sedda som en seriös klubb och vill inte skapa debatt i onödan. Men på en punkt har klubben varit tydlig: De vill förbättra sig ett snäpp varje säsong. Vad det där snäppet betyder brukar då oftast vara till betraktaren att tolka. Ifjol var det en semifinalplats klubben hade hoppats på. I alla fall om man tittar till hur allt var budgeterat. Samtidigt måste målsättningar också sättas i proportion till vilka spelare som värvas. Det blir lättare och lättare att ta backuppsättningen för given. Det är stort att klubben har tre spelare som fortfarande är juniorer, varav en, Adam Larsson, fortfarande är B-junior. Ändå är det försvaret som har fungerat bäst så här långt på säsongen. Sånär som när det gäller Brynäsmatchen, är det inte försvaret som har varit bristen. Det är målskyttet. AIK har bitvis väldigt svårt att göra mål. Det skvallrar om inte annat effektivitetsstatistiken om. AIK ligger sist i den statistiken, knappt efter Färjestad. Det är på den punkten som det har brustit och det beror i nuläget på att powerplay inte vill lossna och att stjärnspelare som Surovy och Tenkrat inte har levererat till den grad som många hade hoppats på. Nu är bara hälften av matcherna spelade och andra hälften återstår. AIK har dessutom en väldigt tuff utmaning framför sig när JVM kör i gång. Då saknas de tre juniorbackarna och defensivt nyttige Martin Lundberg. Ett snäpp till, som klubben har uttalat i sin målsättning, innebär i serien att laget jagar en femteplats eller bättre. JVM gör den utmaningen större. I takt med att kraven ökar kommer pressen. Och det är den som AIK måste hålla i schack, nu när laget på nytt har haft en poängmässig svacka. Lösningen är att våga mer i det offensiva spelet. Det som saknas är att Jimmie Ericsson nästan är ensam om att kliva in, där det verkligen händer - framför mål. Fler AIK-forwards måste väga kliva in det heliga området, där många domarregler upphör att gälla. Det gör ont att spela hockey - och det är ett pris som måste betalas när kraven har ökat.
//Adam S