Snacket har kretsat mycket kring powerplay.
Läget kring AIK:s powerplay är oförändrat, men efter bataljen på Hovet känns det inte lika viktigt att spekulera kring.
Gårdagens match mot Djurgården var en stor lagseger, med Hadelövs målvaktsspel som grädden på moset.
Hans första nolla den här säsongen höll landslagsklass, kryddat med räddningar i all-star klass.
Men hela AIK spelade en riktigt bra hockey - åtminstone stundtals.
När målen uteblev, tappade laget lite tålamod emellanåt och rusade som vinthundar mot målet - utan att tänka vad som händer när pucken byter lag.
Segern mot Djurgården var rättvis. AIK hade inte mindre än tre skott i stolpen, i tur och ordning Moran, McDonell och Andersson, innan laget slutligen fick hål på Gustaf Wesslau.
Båda målen kom precis framför mål och frukten av hårt arbete. De flesta målen i dagens elitserie är spadskottning framför mål. Och där såg AIK:s spelare till att befinna sig.
Om powerplay inte var någon höjdare i AIK, var boxplay desto bättre. I mittenperioden spelade AIK med två man mindre i en dryg minut, utan att Djurgården kunde få i gång målskyttet. Sådant avgör matcher och det var en av detaljerna som gav seger.
Jyri Marttinen var tillbaka och han satte färg på försvaret. Ibland vet man inte var man saknar, förrän det är borta. Och försvaret fick mer tyngd och trygghet.
Framåt var det många som jobbade hårt. Kimmo Koskenkorva gjorde nästan allt utom mål. Det är nästan så man lider lite med Kosken, som match efter match jobbar kopiöst, men får inte den utdelning han förtjänar.
Niko Dimitrakos jobbade hemåt flera gånger på ett sätt han inte har gjort tidigare. Det får han ett plus i kanten för.
Närmast väntar Modo. Med den här stora segern i ryggen kommer inte ångermanlänningarna att få det lätt i Ske Kraft Arena. Modo kommer dessutom till match med en tung förlust i bagaget.
***
Knappt 4000 personer såg matchen. Drygt hälften av dem av höll på Skellefteå. Läget är inte illa i Stockholm. Det är katastrofalt.
//Adam S