Har tagit mig till Arlandastad från Gävle. Jag har blivit en bilresa klokare, om man nu kan bli det. Tankarna går tillbaka till matchen. Före den här matchen har det talats om en svacka. En lång svacka. Under kvällens match står det klart att det inte längre handlar om en svacka. Under lång tid har det funnits en form av bra känsla i laget och det har också synts ute på isen. Men i takt med förlusterna har AIK sakta glidit utför, för under gårdagskvällen falla i en alltmer lodrät bana. AIK förlorade inte med fanan i topp. De förlorade som ett gäng förlorare. Perra Johnsson är slipad. Han säger aldrig något negativt om laget. Det går inte heller att tvinga eller lura fram en mening av vad han egentligen tänker. Perra är en "doer" och det man själv tänker om laget, har han redan hanterat internt. Men den här svackan handlar inte om Perra. Det är inte hans fel att AIK sitter i en sits som för närvarande är prekär. Prekär i den bemärkelse att man håller på tappa kontakten med laget ovanför tabellens sista streck. Det streck alla lag, i synnerhet i år, vill vara över när 55:e omgången är över. Det här handlar om spelarna och vad de presterar på isen. Inte om en enskilda spelare utan om en grupp spelare, en grupp individualister som måste börja spela som ett lag. Och emellanåt även förlora som ett. Mot Brynäs i går förlorade inte AIK, utan det var ett gäng spelare som klev av isen som förlorare. Perra har försökt med mycket. Jag kan till och med sträcka mig till att han har provet nästan allt som går att göra med det här laget i dess nuvarande form på slutet. Han har stuvat om och stöpt om. Resultatet har blivit som köttfärsskandalen i uppdrag granskning. Ny datummärkning, men samma köttfärs. Bara det att den håller sämre kvalité för var dag. Men ekonomin gör att det inte finns andra alternativ. Det var i alla den orsak som nämndes Uppdrag granskning varför Ica handlarna inte köpte nytt kött. I går framstod AIK som köttfärs när matchen var över. Att kliva in omklädningsrummet efter en match som mot Brynäs tillhör baksidan med att vara journalist. Det är nästan spöklikt. I går kände jag för första gången den här säsongen en allvarlig oro och ett tvivel hos laget. Det syntes redan på isen, men blev än mer påtagligt efter matchen. Kent McDonell hade den bästa beskrivningen när han sa: "Den här matchen spelade vi som om vi inte ville vinna." Starka ord med ett tydligt budskap. McDonell pratade också om "desperate hockey". Innebörden av det är att om ingenting fungerar, kan man i alla fall åka skridskor och kämpa. I Kiruna hade man sagt: Kan man inte vinna kan man alltid skada någon. Det är förstås inte bokstavligt, utan en metafor för att ta fighten tills man blir avburen från isen. På kort sikt finns inget givet svar på vilken väg AIK måste vandra för att åtminstone plana och få den lodräta linjen att luta mer vågrätt. Men att tänka "desprate hockey as a team" är en bit på vägen. HV 71 blir sista matchen innan ett tio dagar långt uppehåll tar vid. Ett uppehåll som bara kunde ha kommit lägligare om det hade kommit i dag.
*** Talangfulla Tobias Viklund har mycket hockey i sig. Men på slutet har det mesta stangerat för honom. Lindgren brukar dippa lite efter ett landslagsuppdrag. För Viklund kanske det blir vändningen.
*** Mycket är svart, men inte allt. Jyri Marttinen är en succé. Överbetyg åt honom trots förlusten. Överbetyg även till McDonell och Erik Andersson.
*** Till och med Erik Andersson hade jobbigt med passningarna i går. Det är ett tydligt mått på hur laget mår just nu.
*** När det går tungt är det inte Erik Andersson som ska gå i första ledet. Det är finns många andra som ska göra det, om inte annat tillsammans med Andersson.
*** Mikael Renberg är en oerhört stor hockeyspelare. Även om han är helt borta ur matcherna långa perioder och inte vinner en enda duell, så är han ändå d-ä-r och trycker in pucken. Reducering i går med två minuter kvar, kvittering mot Färjestad och segermål mot Södertälje. Det är svårt att ändå inte bli imponerade av Renberg.
*** Att sparka tränare är det bara klubbar med svag organisation som gör. Visst, det finns undantag, men det är i slutändan spelarna som gör jobbet. Perra Johnsson kan inte annat än sitta säkert. Detsamma gäller sportchefen Peo Larsson. Däremot lär han behöva sätt i gång och börja ringa för att reka. Förstärkning kommer att behövas. En center, men även en back.
*** Thomas Larsson må göra irrationella saker, men så länge det inte kostar har man i alla fall inget att förlora. AIK hade inget att förlora i går, Larsson och Widing började stöka - i avbytarbåset.
*** Ny match på lördag mot överlägsna HV 71. Då har AIK chansen att visa om man klarar av att spela "Desperate hockey"
//Adam S