Det är bara att lyfta på hatten och säga grattis Skellefteå AIK. Laget och hela föreningen är i sin fjärde raka final och stormar fram mot sin andra raka SM-titel.
Kvällens 7–3-seger var bara ett ytterligare bevis på vilket fantastiskt hockeylag som Västerbotten och Skellefteå förfogar över. I kvällens match vann AIK överlägset utan att faktiskt riktigt övertyga – vilket säger det mesta.
AIK verkar ha nycklar till samtliga lås som finns i Sveriges hockeycirkus. Behöver laget spela defensivt gör AIK det. Behöver laget spela tokoffensivt så behärskar AIK det också till fullo.
Det roligaste med att just ett lag som Skellefteå AIK lyckas och imponerar som de gör är att samtidigt som de vinner serier och titlar också bjuder på den mest sevärda showen som just nu finns i svensk hockey.
Det är givetvis för tidigt att redan i det här läget – efter en 7–3-seger och defilering i semifinalen – räkna i klubbens andra raka SM-tecken. Men i mina ögon krävs det ett mindre mirakel för laget som står på andra sidan nästa tisdag om de ska lyckas stå som vinnare och med SM-bucklan veckan efter påsk.
För jag personligen kan inte se hur något av lagen i den andra semin – Färjestad eller Växjö – ska kunna rubba AIK över sju matcher. Och det säger jag trots att den svartgula maskinen haft stora problem med just Växjö.
Men när det handlar om final och när allt ställs på sin spets så har AIK alla vapen, samt rutinen, som krävs för att lyckas hela vägen. Kliver inte Jimmie Ericsson fram så gör firma Lindström/Möller det, och skulle även denna duon misslyckas så finns spelare som Arvidsson och Bellemare, bara för att nämna några, där bakom och väntar på att bli hjälte. Glöm inte heller bort Markus Svensson – en målvakt som kan stå på huvudet om det krävs.
Nästa tisdag drar årets Sm-final igång. Och även om jag nu mer eller mindre skrivit att AIK kommer att vinna så är jag, trots det, säker på att det kommer bli tuffare för AIK än vad som spelats upp i kvartsfinal och semifinal.
Och lika häftigt som det är att se AIK dominera på sin framgångsväg genom svensk hockey lika mycket kan jag ibland sakna den där kampen och ovissheten som ett SM-slutspel ska handla om. För i årets slutspel har det många gånger handlat mer om vilken segermarginal som AIK kommer ha, inte vilket lag som kommer att lämna isen som vinnare.
Men det är ytterligare en detalj som säger mer om AIK än övriga lag i SHL.
*****
På tal om dominans så måste jag nämna domarnivån när AIK spelar match.
Som ni alla vet så är jag, och även min kollega Adam Savonen, opartisk journalist, men samtidigt går det inte sticka under stol med att det är konstigt att AIK inte får med sig fler numerära överlägen sett till vilket enormt spelövertag laget har i de flesta matcherna.
Ikväll var inget undantag då domarna missade ett gäng solklara tvåor, särskilt i den första perioden och inledningen av den andra.
Och tittar man på AIK:s slutspelsstatistik den här säsongen så har AIK 155 utvisningsminuter medan lagets motståndare skrapat ihop 162 minuter. Det är sju minuters skillnad mellan ett lag som varit spelmässigt överlägsen och två lag som mest fått jaga puck och försvara sig.
I serien mot Linköping hade AIK 92 minuter och LHC 91.
Det stora problemet varför det ser ut så här ligger i mina ögon inte i AIK:s utvisningar utan de uteblivna tvåorna för AIK:s motståndare.
Det känns lite som att domarna i Sverige tillåter AIK:s motståndare att spela över gränsen, just för att AIK är spelmässigt överlägsna sina motståndare.
Eller vad tror ni?
Tycker ni att jag är ute och cyklar eller har jag en poäng i det jag skriver?
// Arvid M