Det bjöds på en makalös förstaperiod av Luleå. Vissa pratade om att så här bra har inte Luleå varit sedan det magiska året 1996, på Mika Nieminens tid.
Luleå kom ut i anstormning som AIK inte var förberedd på. De var som varmblodad bisvärm som surrade runt till motståndet var besegrat.
AIK stod på hälarna och drog på sig utvisningar. Joacim Eriksson i målet hade mycket att göra och trots att det stod 0–3, var han en av de bättre spelarna i AIK.
Matchen påminde om AIK:s hemmamatch, skillnaden var bara att det var Luleå som dominerade. Och de vet hur man gör mål.
Medan AIK många gånger har svårt att få in en spelare framför mål, hade Luleå ibland tre spelare som skymde.
Sådant betalar sig naturligtvis.
I andra perioden tog förstaformationen tag i taktpinnen och visade vägen när AIK var på väg att få till säsongens häftigaste upphämtning. Jocke Lindström och Mikko Lehtonen gjorde varsitt mål. Däremellan slog Pierre Bellemare in en puck - och plötsligt var det oavgjort.
AIK förändrade hela tillställningen på sju minuter.
Men i tredje perioden avslöjades AIK:s största svaghet den här säsongen - försvarsspelet. Två markeringsmissar kostade två mål. Abbott och Vihko visade att man kommer långt med skridskoskicklighet.
AIK kom till många avslut, men oftast var det lite för enkla, precis som mot Färjestad.
Förstaformationen lever upp till förväntningarna i spel fem mot fem. Även arbetarformationen med Forsberg, Hagos och Bellemare, visar att de kan hävda sig offensivt.
Det finns en del att fundera på till på torsdag. Den här säsongen har börjat tufft för AIK.
Den har börjat desto bättre för Luleå. I dag såg de ut som ett givet slutspelslag, men det är en lång säsong.
//Adam S