Luleå hyllade Jarmo Myllys.
Nummer 35 kommer att hänga i taket och Myllys har en sista gång skrivit in sig i historieböckerna hos Luleå.
Det är vackert att hylla personer som har betytt mycket. Myllys är en spelare som alltid kommer att förknippas med Luleå.
Han har levererat mänga härliga minnen och även om det inte får ta överhanden - nostalgi är många gånger riktigt härligt. Människor vill minnas och känna värme. I USA har man alltid varit bra på hylla och lyfta fram spelare och stjärnor. Det har smittat av sig en del på Sverige - och kunde gärna få smitta av sig lite mer. Det är profilerna genom åren som har gjort klubbmärket till vad det är. Betydligt mer den vägen än tvärtom - om jag ska avlägga någon analys. Och utan profiler att koppla till klubbmärket - väger märket lätt. Det är profilerna som väcker intresset för sin klubb.
Men historien är inte värd något för Skellefteå AIK, trots att klubben tillhör en av de riktigt klassiska klubbarna. Historien är fantastisk, nästan rakt igenom. Profilerna är än i dag föremål för diskussioner på kafferaster och lär så vara.
Folk vill inte glömma.
En bekant söderut sa något riktigt kul. "När jag går på hockey, ser jag Linköping. När jag vill se kultur, då tittar jag på AIK."
Det går inte att summera bättre.
Det är en skam att klubben inte vill hylla sina gamla hjältar och är därigenom unik på ett väldigt dåligt sätt. Klubben är inte heller speciellt bra på att vårda sin historia i ishallen.
AIK lever i nuet. Gårdagen har slutat existera och det skapar en tråkighet. Historien bakom har ett stort värde och profilerna från förr är viktiga att minnas. För med dagens spelaromsättning skapas hjältar på ett helt annat plan. Därför är hjältar och profiler från viktigare än någonsin. För att ett klubbmärke ska vara värt något måste det personifieras.
AIK - ta vara på hjältarna från förr och hylla dem. Alla som följer laget vill det.
Vilka tröjor tycker ni ska hänga i Skellefteå Kraft arena?
//Adam S