Foto: Hasse Holmberg/TT

Släckta lampor tänder byborna

Ledare. I Frankrike har rörelsen Gula västarna plågat presidenten Emmanuel Macron i flera månader. De som bor i de samhällen som fått kommunens ultimatum, pengarna eller mörker, lär inte ta till sådana drastiska metoder, i varje fall inte i första taget. Men när klyftorna mellan stad och land hela tiden tillåts växa är deras reaktion och irritation både motiverad och förståelig.

När ljuset är släckt, sjunger Björn Skifs sådär lite lagom romantiskt.

Men för många bybor i Skellefteå kommun är inte mörkret i första hand associerat med romantik. I stället är det en källa till missnöje, förbittring och ilska. Var, när och hur gatubelysningen är tänd har för många blivit en viktig symbolfråga.

Insändarskribenternas pennor går varma. Invektiven är fler än lovorden. Skellefteå ska satsa på kommunens gatubelysning. Det är inte det som är problemet. Problemet är i stället att byborna måste vara med och betala. Om inte blir det i mörkret med dej à la Skifs.

Hur kommunen tänker, vissa insändarskribenter påstår att det är det som är problemet, att de tänker, men har otur när de gör det, tänker jag inte gå in på här. Det är det andra som har gjort. I förra veckan lade till exempel Anders Saadio, belysningsansvarig, ut texten i Norran (7/1 2019).

När man pratar om landsbygdspolitik, eller rättare sagt bristen på densamma, är det ofta riksdagens politiker och partierna på nationell nivå som kritiseras. Det kan handla om drivmedelsskatter, om fagra bredbandslöften som inte infrias, om vägar i bedrövligt skick och om svårigheterna för företagande på landsbygden.

Stad ställs mot land, infrastruktursatsningar i syd ställs mot infrastruktursatsningar i norr, alla vill ha sin del av kakan, helst mer än alla andra.

Det är precis samma problematik som vi möter på den regionala och kommunala nivån. Skolorna försvinner från landsbygden, de kan drivas billigare där barnen är fler, det är ett kommunalt beslut. Att affären och bensinmacken försvann handlar om lönsamhet och marknadskrafter. Mer och mer av det kommunala utbudet hamnar i centralorten, och måste så få göra.

Det finns liksom ingen större vits att placera ett stort kulturhus i Vebomark, eller bygga ett nytt badhus i Kalvträsk. Befolkningsunderlaget finns inte där, det finns i centralorten.

Sedan kan man fundera på om det är så klokt att ersätta en simhall i Skelleftehamn med en annan. Avståndet till Skellefteå är inte avskräckande, och bussarna går fortfarande. Men här handlar det om politik. Skelleftehamn och Urviken är Socialdemokraternas starkaste fästen.

Bortom allfarvägarna finns byarna. De som bor där vet att den nedlagda skolan inte kommer att fyllas med elever igen, de vet också att det är i Skellefteå som höghusen tornar upp sig och att den där sönderkörda byvägen inte ligger högst upp på kommunens prioriteringslista.

När byarna avfolkas, när de som blir kvar där upplever att kommunen bara satsar på andra, när stad och land inte längre går hand i hand, blir kommunens hot om att mörklägga byn mycket mer än bara en fråga om gatubelysning. Det handlar om ett rättvisepatos som tänds: Vi är ju också skattebetalare.

I Frankrike har rörelsen Gula västarna plågat presidenten Emmanuel Macron i flera månader. De som bor i de samhällen som fått kommunens ultimatum, pengarna eller mörker, lär inte ta till sådana drastiska metoder, i varje fall inte i första taget. Vi svenskar är mer civiliserade och skolade i verbal konflikthantering.

Men när klyftorna mellan stad och land hela tiden tillåts växa är bybornas reaktion och irritation både motiverad och förståelig.

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut