Prideflaggan vajar fortfarande i Sölvesborg.
Prideflaggan vajar fortfarande i Sölvesborg. Foto: Johan Nilsson/TT

Skönt att slippa bo i Sölvesborg

Ledare. I Sölvesborg frodas nationalismen och högerpopulismen. Det är lätt att dra paralleller till utvecklingen i Ungern, Polen, Turkiet och Brasilien. Men det får andra göra.

Sölvesborg är känt för fina stränder, bad och Sweden rock festival.

Här kan man fiska och jaga, beskåda slottsruinen Sölvesborgs slott och besöka Ryssberget där en av Sveriges största bevarade bokskogar finns.

Härifrån härstammar serieskaparen Daniel Ahlgren, fotbollsspelaren Amanda Ilestedt, journalisten Mats Knutsson, operasångaren Rolf Leandersson och partiledaren Jimmie Åkesson.

Men Sölvesborg är också ökänt. Här är Sverigedemokraterna största parti. Tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet styr och ställer man över kommunens drygt 17 000 invånare. Vissa av dem är nöjda, andra missnöjda.

Vägen mot ökändhet inleddes i somras. Tre toppolitiker från ”samarbetet”, två moderater och en sverigedemokrat, tyckte att Peter Lundgren, SD:s listetta i valet till Europaparlamentet, behövde lite stöttning. Han hade anklagats för att ha haft händerna där de inte skulle vara. Ett foto på Facebook, där de skämtar om gruppsex, skulle förlöjliga kritiken mot Lundgren.

Resultatet blev att de förlöjligade sig själva och tvingades/valde att lämna sina poster.

Sedan tog Rolf Hans Berg (SD), ordförande i fritids- och kulturnämnden till orda, ställde den klassiska och tidlösa konsten i kontrast till ”utmanande samtidskonst”. I generaliserande ordalag och med flosklerna staplade ovanpå varandra konstaterade han att den som gillar ”menskonst” kan ha den ”hemma vid matsalsbordet”.

Återstår för Berg och kompani att definiera vad som är utmanande konst, och vad som inte är det.

Låt mig ta ett lokalt exempel: På torget i Skellefteå står Bo Holmlunds granitskulptur ”Lyftet – en ankdamm i utveckling”. Jag blir inte provocerad av den, i mina ögon är den allt annat än utmanande. För andra är den det. För ett antal valrörelser sedan gjorde lokala kristdemokrater skulpturen till en valfråga. I deras ögon var ”Lyftet” så provocerande att den skulle väck.

Om alla goda ting är tre, borde även de onda tingen vara det.

Några dagar senare öppnades intoleransens fönster på vid gavel. Regnbågsflaggan ska inte längre hissas på stadshuset, enligt kommunens politiska styre SD, M, KD och lokala Sölvesborg- och Listerpartiet. Det har den gjort sedan 2013 (under socialdemokraten Heléne Björklunds tid som kommunalråd) i samband med Pridefestivalen i Stockholm i augusti.

Vad det handlar om bokstavligt går naturligtvis att diskutera. Kommunalrådet Louise Erixon (SD) talar om att ”värna traditionell flaggning” och att prideflaggan ”är en politisk symbol”. Vilket den inte är. För hur kan en flagga som signalerar mångfald vara politisk? Den är mänsklig. Vad det handlar om bildligt råder det därmed ingen som helst tvekan om. Det handlar om intolerans.

I Sölvesborg frodas nationalismen och högerpopulismen. Det är lätt att dra paralleller till utvecklingen i Ungern, i Polen, Turkiet och Brasilien. Men det får andra göra.

Det står en prideflagga på mitt skrivbord. När jag behöver tänka till, vilket jag ibland behöver, är den ett bra blickfång. Att ha prideflaggans färgsymbolik för ögonen är en bra utgångspunkt för skrivande: rött symboliserar livet, orange symboliserar helande, gult symboliserar solen, grönt symboliserar naturen, blått symboliserar konsten och lila andligheten.

I veckan som gick fick Charlotta Enqvist KD-gruppledare i Skellefteå en invit. Mannen bakom inviten var SD-gruppledaren Markku Abrahamsson: ”Vi kan väl träffas, och samtala, om politiska lösningar. Kan SD och KD samtala på riksplanet så borde väl vi också kunna.”

Charlotta Enqvist tackade vänligt, men bestämt nej. Det gjorde hon helt rätt i.

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut