Sjukvården, var god och dröj

Det går inte att blunda för fakta. Läget för svensk sjukvård är ansträngt. Och mycket bättre blev det inte av att den socialdemokratiskt ledda regeringen skrotade den så kallade kömiljarden. Därmed försvann incitamenten för landstingen/regionerna att jobba med att minska vårdköerna.

Västerbotten ligger i topp när det gäller längden på vårdköerna. I fel ända så att säga. Och köerna växer.

Det är allvarligt. Alla förlorar på långa vårdköer. Det innebär onödigt lidande för patienterna samtidigt som vården blir dyrare när de hinner bli sämre medan de väntar.

Minst lika allvarlig är risken att förtroendet för svensk sjukvård successivt urholkas.

Att Sverige har högre skatter än jämförbara länder är ett faktum. På gott och på ont.

Det var väl inte hans mest väl valda ord, Svenskt Näringslivs förre ordförande Leif Östlings, när han med tv-kamerorna påslagna undrade: ”Vad fan får jag för pengarna”.

När förtroendet för sjukvården minskar, när förhoppningen att det offentliga ska finnas där när vi behöver hjälp grusas är risken stort att långt fler än bara Östling funderar i de termerna. Ur den aspekten är det en relevant fråga som alla, från vänster till höger, både borde uppskatta att den ställs och besvaras.

I tisdags debatterades vårdköerna i landstingsfullmäktige. Lagom till valrörelsen har den rödgröna majoriteten insett att de är en av de frågor som faktiskt kan få stor påverkan på valresultatet.

I en debattartikel i Norran (12/2 2018) konstaterar Peter Olofsson (S), ordförande i landstingsstyrelsen, och Karin Lundström (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, att deras parti aldrig försvarar en vårdkö, och att man ständigt arbetar för att göra vården mer tillgänglig.

För att tala klarspråk: Sett till vårdköerna har det misslyckats.

Köerna till vården växer och växer. I januari 2015 fick till exempel 1 697 västerbottningar vänta mer än 90 dagar på operation, i januari 2018 hade den siffran hunnit bli nästan dubbelt så hög.

Det finns massor av liknande statistik. Men jag ska inte trötta ut dig med siffror. Nöjer mig med att konstatera att vården är en av de frågor som väljarna tycker är allra viktigast inför valet. Och bland vårdfrågorna är vårdköerna en av de mest centrala.

Det är bara en tidsfråga innan de på allvar börjar färga av sig på partisympatierna.

Här har Socialdemokraterna all anledning att känna oro. Partiet har sitt starkaste stöd bland äldre väljare, som har ett större behov av vård och omsorg än yngre, och som därmed får uppleva de allt längre vårdköerna.

Ju längre vårdköer, desto mer sviktar förtroendet för den sjukvårdspolitik som förs både i Västerbotten och från regeringens sida.

Utvecklingen har gått så långt att det inte längre finns några snabba lösningar. Det är enkelt för Stefan Löfven att lova 14 000 fler anställda i vården till 2022, utöver de tiotusentals som går i pension och måste ersättas. Problemet är liknande det som polisen befinner sig i. Det är för få som vill jobba inom sjukvården eller bli polis.

Läget för svensk sjukvård är ansträngt. Och mycket bättre blev det inte av att den socialdemokratiskt ledda regeringen skrotade den så kallade kömiljarden. Därmed försvann incitamenten för landstingen/regionerna att jobba med att minska vårdköerna.

En återinförd kömiljard hade varit en betydligt effektivare åtgärd än att lova fler anställda i vården, ett löfte som blir oerhört svårt att hålla, lindrigt sagt.

Som sagt var: Vad fan får vi för pengarna, eller rättare sagt, vad är det vi inte får.

Läget för svensk sjukvård är ansträngt. Och mycket bättre blev det inte av att den socialdemokratiskt ledda regeringen skrotade den så kallade kömiljarden. Därmed försvann incitamenten för landstingen/regionerna att jobba med att minska vårdköerna.

En återinförd kömiljard hade varit en betydligt effektivare åtgärd än att lova fler anställda i vården, ett löfte som blir oerhört svårt att hålla, lindrigt sagt.

Som sagt var: Vad fan får vi för pengarna, eller rättare sagt, vad är det vi inte får.

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut