Kulturen är ingen budgetregulator

Det är väl känt att offentlig sektor i kommuner och regioner går mot svångremstider.

Sverige kanar ner från konjunkturtoppen. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och landsting (SKL) att det tillsammans med nya arbetssätt kommer att behövas 43 miljarder kronor i tillskott fram till 2022 för att kunna erbjuda en nivå på välfärden jämförbar med dagens.

Detta i en tid då antalet yngre och äldre ökar i betydligt snabbare takt än den arbetsföra delen av befolkningen. Vilket i sin tur ökar både välfärds- och rekryteringsbehoven.

I ett sådant läge riskerar inte bara förskolor och äldreboenden att gå på knäna. Även på landets kulturinstitutioner kan det bli ridå ner när kulturen riskerar att bli en budgetregulator. Till exempel är det i stort sett bara biblioteksverksamheten som kommunerna måste erbjuda sin invånare. Detta enligt bibliotekslagen.

Bland annat landets länsteatrar, ofta naven i glesbygdslänens kultursektor, går en osäker framtid till mötes. I en ny rapport från Myndigheten för kulturanalys konstateras det att politikerna knappast är logiska i sina krav och förväntningar på vad verksamheterna ska kunna leverera. Detta samtidigt som finansieringen knappast går hand i hand med utökade målsättningar.

Till SVT Västerbotten sa Västerbottens teaterchef Fransesca Quartey tidigare i veckan (6/3 2019): ”Vi kulturarbetare brinner för det vi gör, men vi undrar hur länge vi ska orka. Alla anställda på Västerbottensteatern ansvarar för flera områden och i genomsnitt blir vi av med en anställd per år. Det är en konstant ansträngning.”

Förvisso bedömer Myndigheten för kulturanalys att kulturens andel av de statliga, regionala och kommunala budgetarna är relativt stabil. Men man höjer ett varningens finger för de variationer som i en nära framtid är kopplade till den ansträngda skattekraften. Därmed blir kulturen mer känslig för konjunktursvängningar och den övergripande ekonomin än för politiska prioriteringar.

Samtidigt urholkas kultursektorns andel av det totala utgiftspaketet år för år. Kommunerna har lagt mindre och mindre på kulturens verksamhetskostnader, från 2,40 procent 2008 till 2,17 procent 2017. Samtidigt har kostnaderna för både kommuner och verksamheter ökat.

Det blir svårt för politiker att hålla emot och prioritera kultursektorn när den kommunala vinkelslipen drar i gång. Risken är stor att det kulturekonomiska ekosystemet hotas. Dras det ner på kommunal och regional nivå får det omedelbara konsekvenser i den så kallade samverkansmodellen där statens bidrag är i direkt relation till vad de lokala huvudmännen är beredda att satsa.

I Västerbotten satsas det på Västerbottensteatern som är en del av det kommande kulturhuset i Skellefteå.

Att teaterverksamheten lyfts fram som en statusverksamhet är viktigt för det demokratiska samtalet. Teater och kultur är dock oändligt mer än att endast vara ett kuttersmycke att visa upp.

Skinande nya lokaler i all ära. Men det är verksamheten och de människor som arbetar på och bakom scen som förändrar perspektiv, väcker passioner till liv och får idéer, åsikter och drömmar att skava och bulta. I en allt mer trängd välfärd är det också de som kan få oss att hålla humöret uppe och ge oss kraften att våga hoppas på bättre tider.

Csaba Bene Perlenberg

Norrans ledarredaktion

Norrans ledarredaktion |