Våldsutsatta barn i Västerbottens inland förtjänar bättre stöd.
Våldsutsatta barn i Västerbottens inland förtjänar bättre stöd. Foto: Fredrik

Glöm inte bort inlandsbarnen

Ledare. Att lägga hand på barn är en alldeles särskild form av ynkedom. Det individuella, bottenlösa sveket mot de minsta, de mest värnlösa men skyddsvärda, får inte cementeras av ett offentligt svek. Inlandsbarnen som far illa får inte glömmas bort.

Våldsutsatta barn i Västerbottens inland får inte det stöd de förtjänar. Om detta larmade samordnaren på Centrum mot våld i Umeå under gårdagen (SVT Västerbotten 23 juli).

Rent specifikt handlar det om att det både i Västerbotten och Norrbottens inland saknas så kallade barnahus, vars uppgift är att utreda våld mot de minsta.

I hela landet finns det 31 sådana verksamheter, men bara ett enda norr om Sundsvall.

– De här barnen har inte samma förutsättningar att få den hjälp som de faktiskt har rätt till. Det här är ett jätteproblem att Norrland har så dåligt stöd för barn som är utsatta för våld, sade samordnaren Kristina Nordell till SVT.

Centret i Umeå tar främst emot barn i den egna kommunen, även om de nyligen tagit emot barn från Åsele. Kritik riktas mot att barn tvingas åka 25-40 mil för att bli förhörda om sina traumatiska upplevelser.

Anna-Lena Danielsson (S), Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande i region Västerbotten, menar att det är viktigaste är att barnen får likvärdig vård och menar att det inte går att ha ett barnahus i varje kommun. I det senare har hon givetvis rätt. Icke desto mindre är det knappast att anamma barnperspektivet när barn avkrävs långa resesträckor för att hantera sina trauman. Helt omöjligt borde det inte vara att anordna en mobil version av barnahusets verksamhet med återkommande besök i inlandskommunerna. De mest utsatta barnen förtjänar en uppsökande verksamhet.

I de senaste årens högst angelägna debatt om det så kallade hedersvåldet mot unga flickor och pojkar har fokus satts på förtryckande strukturer bland familjer med utländskt påbrå. Hedersproblematiken är ett växande problem som har att göra med grundläggande frågor om individens rättigheter att inte utsättas för tvång eller våld från ett förtryckande kollektiv. Det handlar även om det liberala samhällets självklara frihetssträvan kontra ärkekonservativa föreställningar om heder och att ”rädda ansiktet”.

Olika samhällsdebattörer har engagerat sig i denna viktiga fråga. Samma samhälleliga engagemang krävs även för de barn som inte lider av hedersproblematik. Lika självklart är det att barn i inlandet inte ska utsättas för hot om våld eller fysiska och psykiska skador från de som borde vara deras beskyddare. Alla barn, alldeles oavsett om det handlar om våldsamma föräldrar eller anhöriga som inkräktar på barns rätt till trygghet och säkerhet, har rätt till en våldsfri barndom.

Brottsförebyggande rådet påpekar att omfattningen av barnmisshandel är svår att specificera då våldet ofta inte polisanmäls när det gäller små barn. Dock finns den faktiska anmälningsstatistiken att tillgå. Under förra året anmäldes omkring 23 800 misshandelsbrott mot barn i åldern noll till sjutton år, varav nästan 4 000 fall rörande barn i åldrarna 0 till 6 år. Det är upprörande siffror.

Att lägga hand på barn är en alldeles särskild form av ynkedom. Det individuella, bottenlösa sveket mot de minsta, de mest värnlösa men skyddsvärda, får inte cementeras av ett offentligt svek. Inlandsbarnen som far illa får inte glömmas bort.

Csaba Bene Perlenberg

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut