Foto: Hasse Holmberg/TT

Det här är inte värdigt Sverige

Ledare. Det är helt ovidkommande vad hemlösheten beror på. Varje hemlös är ett gigantiskt misslyckande för det svenska välfärdssamhället. Även fattiga, sjuka och drogberoende människor behöver någonstans att bo.

Enligt Socialstyrelsen hade Sverige 33 250 hemlösa personer 2017. Det är fyra gånger fler än för 30 år sedan.

Av dem är nästan 6 000 akut hemlösa. Det är personer som sover i offentliga lokaler, utomhus, i trappuppgångar eller i tält. Som ren jämförelse bor det 4 039 personer i Norsjö och 3 116 personer i Malå (Statistiska Centralbyrån 30 juni 2019.

Det är helt ovidkommande vad hemlösheten beror på. Om det handlar om fattigdom, bostadsbrist eller psykiska problem, om det handlar om en bakomliggande missbruksproblematik eller om kvinnor som misshandlats, som flyr hemmet, flyr för sitt liv, och som inte får plats på kvinnojouren. Eller om misshandlade män. Jo, även män misshandlas i nära relationer.

Varje hemlös är ett gigantiskt misslyckande för det svenska välfärdssamhället.

Även fattiga, sjuka och drogberoende människor behöver någonstans att bo.

För Stefan (fingerat namn) i Skellefteå började det med ett par allvarliga sjukdomar. Sedan tog resan från ett välordnat medelsvenssonliv till samhällets bakgårdar inte många år. Det är omöjligt att inte beröras av Stefans livsöde i Jessica Dhyrs reportage i lördagens Norran (30/11 2019).

Tack vare Urkraft fick han en praktikplats på ett företag, som förvandlades till en halvtidstjänst i sex månade. Stefan har påbörjat den mödosamma vägen tillbaka. Att få sin första lön på väldigt länge är stort, mycket stort. Han har lyckats ordna en tillfällig bostad.

I Skellefteå finns det sju–åtta personer som är akut hemlösa. Men det finns en påtaglig risk att de är fler. Osäkerhetsfaktorn stavas mörkertal.

Vad gör kommunen?

Vad kan kommunen göra?

Frågan diskuterades vid förra veckans kommunfullmäktigesammanträde. Kristdemokraternas gruppledare Charlotta Enqvist oroar sig för de bostadslösas situation. Det finns det all anledning att göra. Sedan frågan var uppe förra gången, i januari i år, har inte mycket hänt. Förutom att vinter blivit vår, vår blivit sommar, sommar blivit höst och höst blivit vinter.

Ett tag såg det lovande ut. Det fanns de som kunde tänka sig att driva ett härbärge. Men en efter en tackade de nej. Några bakomliggande förklaringar: svårt att hitta en lämplig lokal tillräckligt nära centrum, svårt att lösa bemanningen nattetid, svårt att få budgeten att gå ihop.

Socialnämndens ordförande Iosif Karambotis (S) är ibland befriande ärlig i fullmäktigedebatterna: ”Budgeten har setts som en utmaning.”

Okej, budgeten är en utmaning. Men om budgeten är en utmaning så får man väl försöka göra någonting åt det. För även om de hemlösa inte är en homogen grupp så har de en sak gemensamt: de är utsatta, 365 dagar om året. De förtjänar bättre än att behöva sova på soffan hos någon bekant, i offentliga utrymmen eller utomhus.

Man kan vrida på frågan i all oändlighet. Men hur mycket man än vrider och vänder på den så blir svaret hela tiden detsamma: Hemlösheten är en fråga om politisk vilja – eller brist på densamma. Räcker inte 1,5 miljoner kronor för att driva ett härbärge, den summa som kommunen lovat bidra med, får man väl öka insatsen. För dagens situation är inte hållbar.

Det går att göra någonting åt det, om den politiska viljan infinner sig: Förebygg hemlöshet genom stärkt samarbete mellan hyresvärdarna, socialtjänsten och kronofogden för att försöka undvika vräkningar, inför en tack över huvudet-garanti, stärk psykiatrin och missbruksvården, se till att ingen faller mellan stolarna och för upp de hemlösas situation på den politiska agendan.

Alla människor ska ha rätt till åtminstone tak över huvudet.

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut