Fallskador dödar flest, men alltför få tycks bry sig.
Fallskador dödar flest, men alltför få tycks bry sig. Foto: Claudio Bresciani/TT

Det går att minska fallskadorna, gör det

Ledare. Det skulle kunna göras betydligt mer för att minska antalet fallolyckor. Det är bara att se på hur andra har gjort: riskanalys, riktade åtgärder, mätningar och återkoppling. Att inte göra det är ett slöseri med skattemedel. Men för att kunna göra det behövs större möjligheter att samla in, använda och dela hälsodata.

Sverige är översvämmat av nollvisioner. Några med mer officiell status, andra med mindre. Några uttalade i riksdagen, andra i media eller i andra sammanhang.

Encyklopedin Wikipedia har listat några av dem: döda och svårt skadade i trafiken, hemlöshet, polisvåld, bränder, mobbning, skador i vården, aborter, kvinnohat, radon i bostäder, drunkning, självmord, narkotikamissbruk, arbetslöshet, vräkning av barnfamiljer, kriminella gäng och illegala vapen i samhället. Pust!

Vilket fantastiskt samhälle Sverige hade varit om alla dessa visioner kunnat förverkligas. Det finns dock en mörk baksida. En samhällsomvandling i den storleksordningen hade krävt en diktatorisk polisstat med en övervakning som fått 1900-talets stora framtidsdystopier att blekna.

Så tillbaka till verkligheten.

Mycket har gjorts för att minska antalet döda och svårt skadade i till exempel trafiken, i barnolycksfall och i arbetsplatsolyckor. Självklart varierar statistiken från år till år, men sett över tid så har arbetet varit framgångsrikt. Myndigheter, organisationer, föreningar, fack och arbetsgivare har samarbetat systematiskt och långsiktigt. Det har gett resultat.

Allt det där saknas när det gäller fallolyckor.

Varför kan man fundera över.

Är det för att de flesta som drabbas är gamla och sjuka, är det för att de flesta som drabbas är kvinnor, eller handlar det helt enkelt om att stora olyckor och ytterligare ett mord i förorten är så mycket ”sexigare”, mer spektakulärt? Hur som helst är det här dödsfall och skador som inte uppmärksammas i tillräckligt stor utsträckning.

Men det borde de göras.

Lite siffror för att förklara varför: Varje år dör drygt tusen personer i fallskador, ytterligare 70 000 skadas så svårt att de behöver sjukhusvård, en sjukhusvård som kostar samhället närmare 11 miljarder kronor – årligen. I Västerbotten dog 35 personer (2017) på grund av skador efter en fallolycka, ungefär 1 600 hamnade på sjukhus.

Det skulle kunna göras betydligt mer för att minska antalet fallolyckor. Det är bara att se på hur andra har gjort: riskanalys, riktade åtgärder, mätningar och återkoppling. Att inte göra det är ett slöseri med skattemedel. Men för att kunna göra det behövs större möjligheter att samla in, använda och dela hälsodata.

En som brinner för fallskador, eller rättare sagt hur de ska kunna undvikas, är Olle Svensson, professor emeritus i ortopedi vid Umeå universitet. I en debattartikel i Norran (28/8 2019) skriver han om ett Skellefteå som var ”sämst i Sverige på fallskador i kommunala boenden. Genom att manuellt återföra data från akuten (förmodligen olagligt) och återföra data till personalen lyckades man minska skadorna.”

De samlade in, använde och delade hälsodata.

I skånska Landskrona anställde kommunen två fysioterapeuter och två arbetsterapeuter. Under en treårsperiod arbetade de specifikt med de personer som ansågs löpa störst risk att falla. Fallolyckorna minskade med nio procent och omsorgsförvaltningen kunde spara nästan fyra miljoner kronor. Och samtidigt kunnat förhindra och lindra mänskligt lidande.

Det går att göra någonting åt fallskadorna, det måste göras någonting åt dem.

Frågan är varför det så få som bryr sig?

Fotnot: Olle Svensson gästar Skellefteå i dag, onsdag. Han ska prata på Restaurang Arken under rubriken ”Fallna kvinnor och brutna män – hur minskar vi fallskador hos gamla?”.

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut