Foto: International Rescue Committee/TT

Det är inte barnen som ska straffas

Ledare. Det handlar om 60 till 80 barn med svenska föräldrar som anslutit sig till terrorgruppen IS och tros befinna sig i syriska läger. En del av dem är där med sina föräldrar, andra är ensamma efter att deras föräldrar omkommit i striderna. Svårt undernärda, sjuka. Det handlar om barn som straffas för vad deras föräldrar har gjort.

Var kommer barnen in?

Det är snart 40 år sedan Hansson de Wolfe United ställde frågan på albumet Existens-maximum.

Svaret är: Här kommer barnen in.

Det handlar om 60 till 80 barn med svenska föräldrar som anslutit sig till terrorgruppen IS och tros befinna sig i syriska läger. En del av dem är där med sina föräldrar, andra är ensamma efter att deras föräldrar omkommit i striderna. Svårt undernärda, sjuka. Det handlar om barn som straffas för vad deras föräldrar har gjort.

I helgen kritiserade flera riksdagspartier den socialdemokratiskt ledda regeringen för att inte ha gjort tillräckligt mycket, tillräckligt snabbt för att hämta hem svenska IS-anhängares barn.

Kritiken är berättigad.

Utrikesminister Margot Wallström (S) försvarar regeringens passivitet och saktfärdighet med svårigheter av byråkratisk karaktär. Hon vill inte berätta hur regeringen arbetar, vad den gör, bland annat av ”säkerhetsskäl”.

Känns situationen igen? Hur många gånger har inte svenska regeringar hänvisat till ”säkerhetsskäl” och ”tyst diplomati”. Den tysta diplomatin har till exempel varit helt verkningslös i fallet med den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som utan rättegång sitter fängslad i Eritrea för sina åsikters skull. Det har han nu gjort i 6 415 dagar. Om han fortfarande lever vill säga.

Parallellerna haltar, ja, men frågeställningen är densamma: Vad gör regeringen?

Jo, efter kritiken i helgen åkte ett blött S-finger upp i luften. Regeringen noterade att vinden hade vänt och agerade därefter. Det som gjordes kan knappast beskrivas i termer av adjektivet handlingskraftigt. Men bättre det än fortsatt ointresse.

Att det så sakteliga börjar röra på sig när det gäller barnen till de svenska IS-anhängarna är naturligtvis bra. Det talas om kontakter med internationella Röda Korset och andra hjälporganisationer, om kontakter med de kurdiska myndigheterna och om att försöka hjälpa till med mat och medicin på plats.

Men exakt vad som görs, och hur det görs, är inte Wallström beredd att gå in på. Vilket inte främjar regeringens trovärdighet i frågan.

Hur som helst. Så här skrev utrikesministern på Facebook i fredags: ”Regeringen arbetar intensivt för att barn med koppling till Sverige som befinner sig i Syrien får den hjälp de behöver. /…/ Om möjligt ska de föras till Sverige.”

Det är en svängning jämfört med för några veckor sedan. Då var tonen en helt annan.

Samtidigt är det svårt att inte misstänka att regeringen hade kunnat göra mer, och agera snabbare. Där Sverige misslyckats har andra länder som Frankrike, Tyskland och Australien lyckats. De har tagit hem minderåriga från samma syriska läger där bland annat sju föräldralösa barn med svensk mamma befinner sig.

Men bortom alla juridiska och byråkratiska svårigheter handlar den här frågan om så mycket mer än 60–80 barn med svensk anknytning i ett överfullt flyktingläger. Det handlar om hur vi vill att Sverige ska se ut. Om det ska vara ett land som sätter medkänsla och medmänsklighet i centrum. Eller går den andra vägen mot ett kyligare och ogästvänligare samhällsklimat.

Eller som Hansson de Wolfe United beskriver det: ”Min värd är fattig och min dag är död. / När barnasinnet har berövats på sin glöd. / Då har ondskan nått sitt mål till slut. / Då har all kärlek sinat ut. / Var kommer barnen in.”

Så hämta hem barnen.

Snarast.

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut