Foto: Per Larsson/TT

Det är inte bara LKAB som gruvar sig

Ledare. Det behövs inget medlemskap i Mensa för att inse att det handlar om för norra Norrland oerhört viktiga industri- och infrastrukturprojekt. Och enormt mycket pengar. LKAB räknar med att ett driftavbrott skulle innebära ett direkt intäktsbortfall på tio miljarder kronor. Då är inte inverkan på samhällsekonomin inräknad.

Vi hinner inte med.

För en tid sedan kom ett nödrop från länsstyrelsen i Västerbotten: ”De resurser som länsstyrelsen förfogar över gör det inte möjligt att handlägga järnvägsplanerna, och övriga frågor som ska hanteras inom ramen för projektet, så snabbt som Trafikverket önskar. Vår bedömning är att de är färdiga först 2024, fyra år senare.” Det handlade om Norrbotniabanan.

Nästa nödrop kom från mark- och miljödomstolen i Umeå: ”Vi har svårt att på ett tillfredsställande sätt hantera dessa mål med befintlig personal och resurser”, konstaterar Agneta Ögren, lagman och chef vid såväl Umeå tingsrätt som mark- och miljödomstolen, i en skrivelse till Domstolsverket. Stora industriprojekt i norra Norrland hotas få prövningarna försenade.

Om alla nödrop hade staplas på varandra hade högen blivit hög. Att stora industriprojekt som ett nytt tillstånd för Kirunagruvan, prövotid för underjordsförvaret på Boliden Rönnskär och stora infrastrukturprojekt som Norrbotniabanan försenas av brist på ekonomiska resurser, och i vissa fall brist på kompetens, är inte acceptabelt.

Det behövs inget medlemskap i Mensa – en ideell förening för människor med hög IQ – för att inse att det för norra Norrland handlar om oerhört viktiga industri- och infrastrukturprojekt. Och enormt mycket pengar. LKAB räknar med att ett driftavbrott skulle innebära ett direkt intäktsbortfall på tio miljarder kronor. Då är inte inverkan på samhällsekonomin inräknad.

Finns inte tillräckligt med ekonomiska resurser gäller det att prioritera rätt.

Länsstyrelsen hade kunnat göra en betydligt större insats för samhället än MENSEN. Förra året fick organisationen drygt en halv miljon kronor av Stefan Löfvens jämställdhetsmyndighet till projektet ”Menscertifiering av arbetsplatser”. Syftet är att ”ta fram metoder och strategier för att kunna ge arbetsplatser verktyg för att skapa ett så kallat mensvänligt arbetsklimat”.

En halv miljon kronor är naturligtvis småpengar i det stora hela. Och jämförelsen är inte klockren. Men även småpengar och icke klockrena jämförelser anger en politisk viljeinriktning.

Resurserna måste fördelas på det som är viktigt, inte på en massa meningslös symbolpolitik.

Sverige har blivit ett land av väntetider, svensken ett folk som tvingas tillbringa alltför mycket tid i köer. Det är köer till vårdcentraler, till tandvården, till specialistvården, till fängelserna, till lantmäteriet, det är köer, köer och åter köer. Samhällsutvecklingen riskerar att fastna i en eller flera av alla dessa köer.

För det är precis som Agneta Ögren konstaterar i sin skarpt formulerade – ingen snäll kanslisvenska här inte – skrivelse till Domstolsverket: ”Om domstolen inte tillförs tillräckliga resurser finns det risk för att det får oöverskådliga konsekvenser för samhällsekonomin, miljön och arbetstillfällen.”

Det borde vara nog för att både på kort och lite längre sikt tillföra mark- och miljödomstolen tillräckligt med resurser. Men det räcker inte. Reglerna för tillståndsprövning måste förenklas så långt som det är möjligt – utan att utredningskvaliteten påverkas. Det här är en oerhört komplex och omfattande fråga som förmodligen en utredning behöver ta tag i.

Under tiden den arbetar behöver länsstyrelser och mark- och miljödomstolar ha tillräckligt med resurser för att kunna utföra sitt arbetet i tid. Något annat är, som redan sagts, inte acceptabelt.

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut