Foto: Janerik Henriksson/TT

Den farliga tystnaden har talat igen

Ledare. Så var det dags igen. En chef inom äldreomsorgen har uppmanat sina anställda att inte prata med media. Den här gången sedan Norran skrivit om stölder av narkotiska preparat på ett boende.

Tala är silver, tiga är guld.

Det tycks ha etsat sig fast hos vissa chefer i Skellefteå kommun.

Men ser man till den grundlagsskyddade meddelarfriheten borde det vara tvärtom; att tiga är silver, att tala är guld.

Så var det dags igen. En chef inom äldreomsorgen har uppmanat sina anställda att inte prata med media. Den här gången sedan Norran skrivit om stölder av narkotiska preparat på ett boende.

Håkan Nilsson är avdelningsordförande i Kommunal i Västerbotten. Han fick tag på det ”informationsbrev” som boendechefen skrev. Där står det bland annat att läsa: ”Viktigt! Om media (exempelvis Norran) kontaktar er eller enheten är det viktigt att ni är medvetna om att ni har tystnadsplikt i detta ärende. Hänvisa till boendechef om media kontaktar er.”

Så var det dags igen. Kommunchefen Kristina Sundin Jonsson och personalnämndens ordförande Maria Marklund (S) bedyrar att meddelarfriheten gäller i Skellefteå kommun och att frågan kontinuerligt diskuteras i organisationen. Men eftersom det här inte är första gången det händer, och knappast den sista heller, måste man ställa sig frågan varför budskapet inte går fram.

I grova drag är det detta som gäller för offentligt anställda: Du har rätt att lämna uppgifter om verksamheten och personliga uppfattningar om denna till journalister eller andra som har publiceringssyfte. Du har rätt att muntligen lämna sekretessbelagda uppgifter (med vissa undantag) till journalister eller andra som har publiceringssyfte. Arbetsgivaren får inte försöka ta reda på vem som lämnat uppgifterna. Journalister får inte lämna ut namnet på uppgiftslämnare som vill vara anonyma (Fakta: Fackförbundet ST).

Hur svårt kan det vara?

Uppenbarligen väldigt svårt.

Men varför är då meddelarfriheten så viktig, så viktig att Norran ägnar en helsida (13/4 2019) åt händelsen och att tidningens ledarredaktion med jämna mellanrum tar upp frågan?

Svaret är egentligen väldigt enkelt: Pressfriheten är en av de viktigaste grundpelarna i en väl fungerande demokrati. I Sverige stadgas den i tryckfrihetsförordningen och innebär bland annat en omfattande offentlighetsprincip, meddelarfrihet och förbud mot censur.

Offentlig verksamhet finansieras med dina och mina pengar. Därför måste den tålas att granskas. Utan de möjligheter som meddelarfriheten ger hade många skandaler aldrig sett dagens ljus.

Ingen verksamhet mår bra av en kultur som präglas av hemlighetsmakeri. Men att avslöja oegentligheter kräver ofta ett stort mått av civilkurage. Rädslan för repressalier gör att en del avstår. Inte minst om ens närmaste chef skriver mer eller mindre hotfulla brev till sina anställda.

I helgen satte sig oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) vid datorn och skrev två interpellationer i ämnet. Han vill bland annat ha svar på vilka åtgärder personalnämnden vidtagit sedan den senaste debatten om meddelarfrihet och vilka åtgärder personalnämnden nu har för avsikt att vidta.

Det är två relevanta frågor som dels kräver ett rakt och ärligt svar, dels att ett nytt åtgärdsprogram presenteras för att nya klavertramp ska kunna undvikas vad gäller meddelarfriheten.

För det här är en fråga som både kommunens tjänstemannaledning och politiska ledning måste ta på största allvar. Försäkringarna från Maria Marklund, hämtade från 2016 års kommunfullmäktigedebatt, att ”alla i kommunen har möjlighet att använda sin grundlagsskyddade meddelarfrihet”, har uppenbarligen inte nått fram till alla.

Man får väl ta och önska henne bättre lycka den här gången.

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut