När efterträdaren till Jan Björklund ska väljas är öppenhet a och o för Liberalerna.
När efterträdaren till Jan Björklund ska väljas är öppenhet a och o för Liberalerna. Foto: Pontus Lundahl/TT

Därför är öppenhet a och o för L

Ledare. Hur Liberalerna tänkt sig valet av partiledare återstår att se. Valberedningens ordförande Olle Schmidt har dock lovat största möjliga öppenhet. Det är bra. Det ger Liberalerna en chans att visa i vilken riktning partiet vill röra sig och vad de kommer att stå för under sin nya ledare. Det är bättre att ta debatten före än efter valet av ny partiledare.

Liberalerna slickar såren efter debaclet med EU-parlamentarikern Cecilia Wikström.

Nu vankas en oviss kamp: Får Liberalerna behålla två EU-mandat, får man behålla ett, eller blir man av med båda? Tack vare Marit Paulsens popularitet har partiet haft för vana att göra bra EU-val.

Sedan vankas ännu en oviss kamp: Vem ska ta över efter Jan Björklund? Ett flertal namn nämns, få tycks känna sig kallade, eller rättare sagt sugna på jobbet. Det finns ingen självklar kronprins/kronprinsessa. Just nu tycks ex-ministern Nyamko Sabuni och Lotta Edholm, oppositionsborgarråd i Stockholm, ligga bäst till. Själv hade jag helst sett diplomaten Erik Ullenhag.

Sedan vankas ytterligare en oviss kamp: Den om partiets överlevnad. Ett genomgående problem för Liberalerna har varit att man misslyckats med att bygga vidare på framgångskoncepten. 1985 handlade det om Westerbergeffekten, och eget rum på äldreboendet, 2002 handlade det om Lejonkungen och språktest för medborgarskap.

Men det var då det.

Nu dväljs partiet under riksdagsspärren.

Att välja ny partiledare är en process som skiljer sig från parti till parti. Självklart kan man göra som Socialdemokraterna plägar att göra, låsa in sig någonstans, samtidigt som de tänkbara och av partiet påtänkta kandidaterna inför journalistkåren blånekar till att just hen skulle kunna vara nästa partiledare. Ett så kallat Stefan Löfven-nej.

Andra partier väljer andra vägar.

När dåvarande Folkpartiet 1996 valde Maria Leissner till partiledare fick hon och de andra kandidaterna tävla om partikamraternas gunst. Samma förfaringssätt använde sig Centerpartiet och Vänsterpartiet av när de bestämde att Annie Lööf och Jonas Sjöstedt var mest lämpad att leda respektive parti.

När Liberalerna ska utse Jan Björklunds efterträdare har valberedningens ordförande Olle Schmidt lovat största möjliga öppenhet. Det är bra. Det ger Liberalerna en chans att visa i vilken riktning partiet vill röra sig och vad de kommer att stå för under sin nya ledare. Det är bättre att ta debatten före än efter valet av ny partiledare.

En öppen och transparent valprocess innebär också att den som väljs vet vilket stöd hen har i partiet. Det drog till exempel Annie Lööf fördel av i början av sin partiledarkarriär. Hon kunde i princip ignorera de dåliga opinionssiffrorna. Hon visste att hon hade partiets stöd och kunde agera därefter.

Därmed inte sagt att Centerpartiets lycka och välgång per automatik även blir Liberalernas. Partikulturerna skiljer sig åt en hel del. Centerpartiet är ett folkrörelseparti som dessutom åsiktsmässigt är mer homogent än vad Liberalerna med sina olika falanger är. Dessutom har Liberalerna en tendens att byta åsikt/inriktning lite för ofta för att väljarna ska uppskatta det.

Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare 1953–1961, har fångat Liberalernas dilemma i orden: Den längsta resan för var och en är den inre resan.

Det är precis vad Liberalerna behöver göra. Ge sig ut på en intellektuell, ideologisk och självkritisk resa för att på andra sidan partiledarvalet komma ut som ett tydligare, mer homogent parti.

När Folkpartiet bytte namn till Liberalerna skulle det innebära en nystart för partiet. Det blev det inte. Nu är den nystarten än viktigare. Om inte en sådan kommer, ja, då …

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut