Margot Wallström (S) hade svårt att svara på konkreta frågor under riksdagens utrikespolitiska debatt.
Margot Wallström (S) hade svårt att svara på konkreta frågor under riksdagens utrikespolitiska debatt. Foto: Naina Helen Jåma/TT

Sverige ska ”gå före” – men vart?

Krönika. Utrikesminister Margot Wallström (S) radade upp flera bekanta mål: Sverige ska verka för demokrati, fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter, klimat och jämställdhet. Alliansfriheten – vilket betyder nej till Natomedlemskap – ligger fast, samtidigt som internationellt samarbete uppmuntras.

Det var inte mycket som var nytt i regeringens utrikespolitiska deklaration.

Utrikesminister Margot Wallström (S) radade upp flera bekanta mål: Sverige ska verka för demokrati, fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter, klimat och jämställdhet. Alliansfriheten – vilket betyder nej till Natomedlemskap – ligger fast, samtidigt som internationellt samarbete uppmuntras.

Programförklaringen ska förvisso presentera de stora dragen i mandatperiodens utrikespolitik.

Men några konkreta svar i viktiga frågor har riksdagen och väljarna rätt att förvänta sig.

Så länge länder som Nordkorea har kärnvapen måste den demokratiska världen ha samma förmåga.

Under den efterföljande debatten ställde Hans Wallmark (M), Lars Adaktusson (KD) och Fredrik Malm (L) flera relevanta frågor om Socialdemokraternas inställning till den demokratiska krisen i Venezuela, hur Sverige ska förbättra relationen till Israel och om det inte är läge att Utrikesdepartementet redovisar hur ansökningsprocessen till Sveriges plats i säkerhetsråd egentligen gick till.

Utrikesministern avfärdade frågorna med fluffiga svar.

Ett av de mest anmärkningsvärda icke-svaren, som dessutom debatterades för lite under sessionen i riksdagen, rör FN:s kärnvapenkonvention. Wallström kunde inte svara på frågan huruvida Sverige avser att skriva under dokumentet som förbjuder utveckling och användning av kärnvapen, samt kräver att kärnvapenstater antar en plan för nedrustning.

När avtalet var uppe för debatt i FN 2017 röstade den svenska regeringen ja till kärnvapenförbudet, men skrev aldrig under dokumentet.

I stället tillsattes – på klassiskt svenskt manér – en utredning.

Vad den svenska regeringen kommer att landa i är ännu oklart. I sitt anförande lyfte Margot Wallström fram kampen mot kärnvapen, men gav inga vidare svar på hur Sverige rent praktiskt ska förhålla sig till FN-avtalet.

Det är olyckligt. Kärnvapenförbudet är en symbol för en idealistisk utrikes- och säkerhetspolitik, där fina dokument väger tyngre än realpolitiska bedömningar. Så länge länder som Nordkorea har kärnvapen måste den demokratiska världen ha samma förmåga. Annars riskeras terrorbalansen och därmed säkerheten. Riksdagen och väljarna har rätt att veta vilken väg regeringen vill ta.

Men precis som på andra utrikespolitiska områden får vi hålla till godo med fina ord om att Sverige ska ”gå före”.

Trots att ingen riktigt verkar veta i vilken riktning.

Karin Pihl, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut