Foto: Jämtlands läns museum/TT

Spanska sjukan och tjafs

Krönika. En del ljuger medvetet. Någon annan väljer att bara se de fakta som passar in i deras världsbild. Och så blir det i tjafset man hamnar: ”Han sa si” och ”vår statistik säger så” och ”jamen ni då”. Och allt fler ledsnar och stänger av.

Till minne av att det är 100 år sedan spanska sjukans utbrott i Skelleftebygden gjorde Norran ett reportage som ni kanske läste.

Till min hemkommun, då en mer isolerad plats, kom influensan först i början av 1920 i samband med vintermarknaden när människor från älvdalarna mötte människor från kusten som bar med sig smittan.

Det har berättats för mig att livet i våra tre älvdalar gav olika förutsättningar för sjukdomen. I Pitälvens dalgång är landskapet kargt. Här slog sjukdomen ut hela familjer. Barn blev sittande i stugor utan föräldrar. Några lyckades ta sig därifrån, på skidor, kanske till närmaste granne för att få hjälp.

I Skellefteälvens dalgång klarade sig folk lite bättre. Tillgången på mat hade kanske varit gynnsammare och man hade bättre motståndskraft. I den södra änden av kommunen, vid Laisälven – ett biflöde till Vindelälven – är det bördigt. Här växer orkidéer i den ofta översvämmade älvkanten. Här klarade sig ännu fler.

Våra olika förutsättningar, både genom arv och genom miljö lämnar spår.

Och jag tänker att precis så olika kan våra livsvillkor vara. Våra olika förutsättningar, både genom arv och genom miljö lämnar spår.

Vi vet att utbildning ger folkhälsa, att en uppväxt fylld av alkohol eller droger ofta ger barn i kriminalitet och eget missbruk, att den som inte har klarat gymnasieskolan ofta har svårare att få ett jobb och att den som inte haft det så lätt i livet oftare blir sjuk.

Men nog är det väl märkvärdigt att vi är så dåliga på att prata ordentligt om det som verkligen har betydelse?

Jag följer med i olika media och jag ser hur samtal förirrar sig till att handla om enskilda ords betydelse. Eller olika människors tolkning av en händelse. Och vem som gjorde fel då. En del ljuger medvetet. Någon annan väljer att bara se de fakta som passar in i deras världsbild.

Och så blir det i tjafset man hamnar: ”Han sa si” och ”vår statistik säger så” och ”jamen ni då”. Och allt fler ledsnar och stänger av.

Tänk om vi kunde enas om att det tar tid, längre än en mandatperiod, att kompensera för det som vissa barn inte får. Att det är en investering att hålla öppet för utbildning för den som vill läsa senare i livet, oavsett var den personen bor. Att det betyder nånting för själen när den sjuke vet att hen klarar sin försörjning tills den blir frisk.

Man lärde sig ett och annat om hur man bygger starkare samhällen efter spanska sjukan. Man kan göra på olika sätt. Visst är det precis sådant som vi pratar för lite om?

Britta Flinkfeldt, socialdemokratiskt kommunalråd i Arjeplog

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut