Olika rädslor styr vårt liv.
Olika rädslor styr vårt liv. Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Rädslorna som styr våra liv

Krönika. Oavsett om vi dövar vår ångest med alkohol eller droger, eller genom överkonsumtion, så handlar det om att döva våra rädslor inför morgondagen.

Rädslan är en dålig rådgivare.

Det konstaterade Advokatsamfundets generalsekretare Anne Ramberg i sitt sommarprogram den 2 juli 2019.

Det är ord som snurrat runt i mitt huvud sedan dess.

Visst ska brottslingar bestraffas, men pratet om hårdare straff och fler poliser handlar mer om rädslor än någonting annat.

De politiker och opinionsbildare som underblåser dessa rädslor gör samhället ingen tjänst. Det finns nämligen dåligt vetenskapligt stöd för att strängare straff skulle göra samhället säkrare.

När vi vill öka säkerheten i samhället behövs både ”en morot och en piska”. Men jag hör väldigt lite ”morötter” i samhällsdebatten.

Ett öppet och demokratiskt samhälle måste behandla alla med respekt, även brottslingar.

Hur ska vi annars ha en möjlighet att hjälpa människor tillbaka till att bli laglydiga medborgare?

Vi ser illavarslande tecken i ett antal länder, även inom EU, där politiska ledare underblåser rädslor, mot judar och muslimer, men också mot människor med en annan sexuell läggning.

Även om vi har en bit kvar till stämningarna i 1930-talets Tyskland är det oroväckande att mycket av det som vi skulle ha ansett som otänkbart för 10–20 år sedan normaliserats. Mycket av denna normalisering tror jag beror på att människors rädslor inför det som är annorlunda, det som är okänt, väckts till liv.

När vi vill öka säkerheten i samhället behövs både ”en morot och en piska”.

En annan sorts rädsla ser vi inom klimatets område. Att en del förnekar och ifrågasätter de entydiga vetenskapliga rapporter som dagligen och stundligen presenteras har överraskat mig. Men även här spelar rädslan en roll, rädslan för att behöva ändra sin livsstil.

Den förre ärkebiskopen K-G Hammar skriver i Dagens Nyheter den 2 juli 2019 följande: ”Vi vet att den människovänliga planet som vi bebor hotas av att en enda art – människan som inte förmår sig att leva inom de gränser planeten sätter ut, utan anser sig ha rätten att plundra den på resurser som byggts upp under miljarder år”.

Och han fortsätter retoriskt: ”Varför? Det vet vi nog också. Därför att en ständigt ökande konsumtion av planetens begränsade råvaror framstår som livets mening för allt fler människor.”

Missbrukaren är rädd för att sluta med sin drog på grund av den abstinens det innebär.

Egentligen är det samma sak med vår överkonsumtion av jordens begränsade resurser. Vi är rädda för abstinensen om vi inte får fortsätta att konsumera som vi vant oss vid.

Hur vi ser på våra medmänniskor, och hur vi ser på vår rätt att konsumera mycket mer än vad vår planet tål är djupt existentiella frågor.

Oavsett om vi dövar vår ångest med alkohol eller droger, eller genom överkonsumtion, så handlar det om att döva våra rädslor inför morgondagen.

Blockerar rädslorna vårt tänkande, eller vågar vi se sanningen i vitögat och börja agera därefter?

Hans Marklund, präst

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut