Foto: Hasse Holmberg/TT

Jag vill känna mig trygg i min stad

Krönika. Jag har bott på hotell världen runt där personalen gett mig instruktioner om hur jag ska agera. Ställen jag kan gå till, ställen jag bör undvika. För en svensk känns det overkligt. Jag vill inte att vi ska ha det så. Jag vill kunna känna mig trygg i min stad. Oavsett om det handlar om att sitta och vänta på bussen eller gå omkring i stan.

Våldtäktsförsök, våldtäkter och droghandel mitt på ljusan dag.

Misshandel, kidnappningar, personrån och stöldligor som härjar.

Är det Stockholm, Göteborg eller Malmö vi talar om? Nej, det är Skellefteå.

Vi läser, hör och anpassar oss sedan efter de nya förutsättningarna. Vi kanske knyter näven i fickan, men vågar inte lyfta eller diskutera det tabubelagda ämnet av rädsla för att bli tystade av dem som helst ser att problemen sopas under mattan.

Det är så vi är uppfostrade. Vi har lärt oss att om vi snällt betalar vår skatt till staten så kommer den i gengäld till vår undsättning.

Men vad händer när staten inte längre kan skydda oss?

När du får ditt hem länsat, men ingen kommer till undsättning?

Låt mig ge några exempel:

Jag tänkte först inte på det utan fortsatte att äta min lunch på en restaurang i ett östeuropeiskt land. Men plötsligt rös jag till. Männen runt mig var alla beväpnade.

Är det en filminspelning, frågade jag min utländska kund.

Vi har lärt oss att om vi snällt betalar vår skatt till staten så kommer den i gengäld till vår undsättning.

Nej, svarade han. Det är privata vaktbolag som skyddar kvarteren från kriminella. Polisen har inte nog med resurser så det är privata vaktbolag som svarar för säkerheten för vanliga medborgare.

Jag var på fotboll i Brasilien. Min vän parkerade bilen på en bakgata en bit från arenan. Några unga män dök upp ur mörkret och ville ha pengar. Min vän gav de dem några dollar.

Är de parkeringsvakter, frågade jag.

Nej, svarade han. Man kan säga att vi betalar för att de inte ska göra någonting med bilen.

Jag har bott på hotell världen runt där personalen gett mig instruktioner om hur jag ska agera. Ställen jag kan gå till, ställen jag bör undvika. För en svensk känns det overkligt.

Jag vill inte att vi ska ha det så. Jag vill kunna känna mig trygg i min stad. Oavsett om det handlar om att sitta och vänta på bussen eller gå omkring i stan.

Jag tycker inte att det är trevligt när min 14-åring i somras kom hem upprörd och berättade hur en knivbeväpnad man rusat mot honom och hans kompis efter en incident på ett lokalt kafé.

Tankarna som då går igenom en förälders huvud är svåra att beskriva.

Som medborgare måste vi våga ställa högre krav på staten att de levererar sin del av samhällskontraktet.

Men ännu viktigare är att vi måste våga tala om problemen på ett konstruktivt och lösningsorienterat sätt.

Att köra efter devisen, det händer inte mig, det är inte mitt problem, gör att verkligheten förr eller senare kommer att hinna ikapp oss.

Peter Karlstén, företagare och entreprenör

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut