Foto: Vidar Ruud/NTB scanpix/TT

Debatt: Vem vågar investera i skogen om investeringen är värdelös i morgon

Notera att denna artikel är från förra året.
Debatt. Att bruka skog är att planera för framtiden. Vi har i Sverige 300 000 privata skogsägare med olika mål för sin skog. Gemensamt är en vilja att skapa något gott för kommande generationer.

Med rätt förutsättningar kan allt som växer på åkern och i skogen ersätta fossil energi, plaster, cement och annat icke förnybart.

Det handlar om helt avgörande resurser för att vi ska nå ett fossilfritt och hållbart samhälle.

Nettoexporten av skogsprodukter motsvarar Sveriges samlade kostnader för sjukhusvård. De senaste åren har skogen fått en allt större betydelse för Sveriges handelsbalans. Intäkterna från svensk skogsnäring är viktiga för vår välfärd. Samtidigt skapar skogen, direkt och indirekt, arbetstillfällen utanför storstadsregionerna.

Skogsbruk och skogsnäring är ett måste för att klara klimatomställningen.

Den växande, brukade skogen binder över 80 procent av landets samlade koldioxidutsläpp, en fantastisk miljövinst.

Att bruka skog är att planera för framtiden. Vi har i Sverige 300 000 privata skogsägare med olika mål för sin skog. Gemensamt är en vilja att skapa något gott för kommande generationer. Men detta kräver långsiktiga och stabila spelregler och förutsättningar.

Det är helt avgörande med en stark ägande- och brukanderätt, som är grunden i ett rättssamhälle. Skogsägaren måste känna trygghet och förutsägbarhet i att de investeringar hen gör inte kommer att gå förlorade genom brukandeförbud och nya regleringar.

Skogen får ofta utgöra både ”bank” och säkerhet på landsbygden där affärsbankerna ofta uppvisar ointresse vad gäller finansiering av både företagande och boende.

Hittills har skogspolitiken präglats av synsättet frihet under ansvar med stor respekt för den grundlagsfästa äganderätten. Men vi märker en ändring i tonläget.

Det är en kakafoni av röster från diverse miljöorganisationer, politiker och till och med enskilda statliga tjänstemän. Och dessa körer, som oftast är storstadsbaserade, ropar samstämmigt på mer skydd av skog, mer avsättningar och mer inskränkningar för den enskilde. Ofta ifrågasätts också själva äganderätten.

Nettoexporten av skogsprodukter motsvarar Sveriges samlade kostnader för sjukhusvård.

Det är ett märkligt synsätt eftersom vi nu har mer skog i landet jämfört med för hundra år sedan. Då vi avverkar betydligt mindre än den årliga tillväxten. Då riksskogstaxeringen visar en ökning av andelen gammal skog, död ved och grova träd. Då svensk fågeltaxering visar att antalet fåglar och arter i skogen ökar.

Ändå hopar sig hoten mot skogsbruket:

- Nyckelbiotopsinventeringen som blivit något helt annat än det var tänkt från början, lägger ”döda händer” över stora områden utan att någon ersättning utgår till markägaren.

- Den svenska övertolkningen av EU:s artskyddsförordning, där skyddet avser artnivå, men där Sverige applicerar den på individnivå.

- Länsstyrelsernas arbete med grön infrastruktur, med inventering av värdetrakter i form av större sammanhängande områden. ”Bara ett planeringsunderlag, ingen ny skyddsform”, säger myndigheterna, men det sades även om nyckelbiotopsinventeringen en gång i tiden. Det har också lagts ett hårresande förslag om att miljöorganisationer, med flera, ska kunna överklaga enskilda markägares skogsbruksåtgärder.

Mot bakgrund av detta kan man fråga sig om någon överhuvudtaget vågar köpa en skogsfastighet när det kan visa sig att investeringen är värdelös i morgon.

Sverige är ett skogsland och skogen är nyckeln till många av framtidens utmaningar. Därför måste våra politiker våga sätta ned foten och inte lyssna på de urbana miljörörelsernas domedagsbeskrivningar.

Vår uppmaning till länets riksdagsledamöter är att driva linjen att:

- Skogsavsättningar ska i första hand ske där markägaren vill.

- Säkerställ rätten till full ersättning vid långtgående inskränkningar.

- Begränsa registreringar av nyckelbiotoper till områden med mycket höga naturvärden.

- Ändra i artskyddsförordningen så att EU-direktiven inte överimplementeras.

- Begränsa den okontrollerade rättsutvecklingen kring Århuskonventionen och säkerställ att miljöorganisationer inte kan överklaga enskildas pågående markanvändning.

Lotta Folkesson, ordförande LRF Västerbotten

Mats Granath, regionchef LRF Västerbotten

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut