Foto: Claudio Bresciani/TT

Debatt: Ersättning per vårdepisod kapar köerna

Debatt. Kritiker hävdar att vi redan har läkarbrist i landet. Men det stämmer inte. Det handlar i stället om effektivitetsbrist och felaktig fördelning av läkarna. Men ingen, vare sig politiker eller läkare, vill erkänna det.

Alliansens partiledare vill med hjälp av en förbättrad kömiljard kapa vårdköerna.

Problemet är bara att inga kömiljarder kommer att minska väntetiderna i sjukvården. För det behövs en total förändring inom både sjukhusvård och primärvård.

Sjukvården förändrades under 1950- och 1960-talet till det bättre. Sverige hade inte deltagit i andra världskriget och kunde satsa på sjukvård och utbildning. Effektiviteten uppehölls genom att läkarna fick betalt per besök på sjukhusens öppna mottagningar och ersättningen betalades direkt av patienten.

Ersättningen var blygsam, 20–80 kronor per besök, beroende på specialitet. Narkosläkare och psykiater hade långa vårdtillfällen medan laboratorieläkare genom automatisering hade mycket liten arbetsbelastning. Ersättning för assisterande personal och mottagningslokaler betalades direkt till landstinget.

Denna blygsamma ersättning till läkare var tillräcklig för att upprätthålla effektiviteten inom sjukhusens specialistmottagningar.

Om patienten var i behov av att läggas in var det oftast den specialistläkare, som tagit emot patienten på mottagningen, som följde när hen blev inlagd. Detta skapade den kontinuitet i vården som saknas i dag saknas. Vården av inneliggande patienter ersattes genom månadslön.

Det fanns en svaghet i systemet, som dock lätt hade kunnat rättas till. Ersättning från patienten tillföll enbart läkaren medan övrig personal betalades av landstinget genom månadslön. Flit och yrkesskicklighet belönades inte för dessa personalkategorier.

Även den vid internationella jämförelser låga ersättningarna till läkarna skulle enligt socialdemokraternas planekonomiska modell ersättas som del i fast lön. Jantelagen: flit får inte löna sig. Förändringen skedde i januari 1970 och hette sju-kronors-reformen. Förändringen tvingades på läkarkåren.

Konsekvensen av sju-kronors-reformen borde ha studerats innan beslut fattades. I dag ser vi sju-kronors-reformen följder i form av en ineffektiv sjukhusvård och otillräcklig vård hos allmänmedicinare. Det fanns ingen stimulans till ökad effektivitet.

Nu förmår inte ens cirka 45 000 läkare i landet driva vård utan långa väntetider. Väntetiderna är konstruerade för att kunna kräva nya tjänster. Det är märkligt att den stora läkarkår vi nu har inte kan utföra det läkararbete som utfördes av 9 000 läkare 1969. Då fanns det inga väntetider.

Vi har dessutom fått en skräpvård i form av nätläkare därför att den ordinarie läkarkåren inte tar emot riktiga fysiska besök.

Den satsning på primärvård som det talats om sedan 1990-talet har uteblivit. Specialisterna i allmänmedicin har inte ökat för att fylla vårdbehovet. Politiker har varit fega och okunniga och inte ställt krav på en riktig fördelning av läkarresurser. Läkare på sjukhusen har argumenterat bäst och fått mest.

Kritiker hävdar att vi redan har läkarbrist i landet. Men det stämmer inte. Det handlar i stället om effektivitetsbrist och felaktig fördelning av läkarna. Men ingen, vare sig politiker eller läkare, vill erkänna det. Antalet patient/läkarkontakter är nu nere i cirka tre per dag mot 15 före 1970 – alltså en femtedel.

Har vården av sjuka blivit svårare?

Min långa yrkeserfarenhet, från 1963 och fram till nu, talar för motsatsen. I dag har vi nya effektivitetshöjande innovationer som datortomografi, magnetisk resonanstomograf, ultraljud, flexibel endoskopi med mera.

Dessa nya hjälpmedel har gett läkarkåren stor hjälp vid diagnostiseringen. Det som tidigare tog flera timmar, och var obekvämt och osäkert för patienten, förekommer inte längre. Dessutom går diagnostiken snabbare.

Kom heller inte med argument om mer administration. En läkare kan inte administrera mer än det som tre patientbesök per dag dag kräver.

Det som tillkommit är signeringstvång och rapport till register.

Det som saknas är medicinska sekreterare.

Varför finns då dessa långa väntetider?

Läkarkåren låter sig inte styras av planekonomi utan vill ersättas för utfört arbete. Läkarkåren obstruerar.

Inga kömiljarder rättar till dagens systemfel. Inte ens allansens partiledare har förstått detta.

Håkan Borg, leg läkare 1963–2018, kandidat till riksdag och regionparlament för Liberalerna

Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut
Jobb+ logo