Insändare: Tveksam vädjan med tanke bostadsbristen

Den 14 november publicerade Norran en debattartikel ”Upphör med avhysningarna”, skriven av Thomas Hammarberg, ordförande i Kommissionen mot antiziganism och EU-parlamentariker Soraya Post (FI)

Vilka ”brutala avhysningar” är det ni syftar på? Var god och förklara det vidare.

Eftersom de människor, däribland romer, som lyckats ta sig till Sverige ifrån sina hemländer, där de uppenbarligen inte åtnjuter samma rättigheter och av olyckliga omständigheter tvingats till att tigga på gatorna i Sverige, innebär det per automatik att de ska ha samma rättigheter som svenska medborgare, eller?

Enligt min egen mening så finns redan ett visst motstånd gentemot den nuvarande asylpolitiken som berör en större andel människor.

Eftersom grundproblematiken återfinns i EU-migranternas hemländer, innebär inte det att ansvaret för att hjälpa dessa människor ytterst ligger på Rumänien och Bulgarien?

Med tanke på att det råder stor bostadsbrist i hela landet, så ställer jag mig tveksam till er vädjan. När det gäller asylboenden så är privata aktörer för övrigt tvungna att använda mer eller mindre lämpliga lokaler. Även på detta område är bristen stor.

Det ansvar som ligger på kommunerna för att komma till rätta med boende för asylsökande är redan en stor ekonomisk börda. De flesta mindre kommuner har dessvärre inte kapacitet att bära den utan att staten hjälper till ytterligare.

Vilka konkreta åtgärder vill ni se i framtiden för att förhoppningsvis kunna förbättra romernas situation och inhysa hopp?

Christoffer Lindvall

Skellefteå

Svar direkt

Vad måste göras för att förbättra romernas situation och ingjuta hopp?

Ja, det är verkligen nyckelfrågan. Denna minoritet har en bitter historia av förföljelse och systematisk diskriminering - också i vårtland som blev uppenbart när regeringen i våras publicerade en s.k. vitbok om hur romerna hade behandlats under förra seklet.

Tyvärr finns fortfarande ännu, 7-8 decennier efter de nazistiska och fascistiska massdödandet av romer, en vittspridd antiziganism över hela kontinenten. Och tendenser i den riktningen ser vi också i Sverige.

Där ligger roten till problemet. Rasismen mot romerna i Europa har satt dem i ett utanförskap och många av dem i djup misär. Det är därför de kommer hit i desperat hopp om att tjäna ihop litet pengar för att sen kunna överleva hemma - där de är utestängda från arbetsmarknaden. När de är här skulle de vilja ha ett arbete, men har små förutsättningar att konkurrera på vår arbetsmarknad. Återstår tiggarmuggen.

Det måste stå klart att sådana besök i andra länder är en absolut sista åtgärd. Tiggandet ger inte särskilt mycket - det kan ta fyra veckor innan de fått ihop så mycket att det täcker resekostnaden hit.

Att sitta timmavis på trottoaren som många gör, sliter hårt, liksom de dåliga nätterna. Många har dålig hälsa och i stort sett alla jag pratat med uttrycker oro för barnen där hemma. Ändå är resan hit bättre än hopplösheten hemma.

Vem har ansvaret?

Det är förstås hemlandet som bär huvudansvaret, det är där reformerna måste genomföras så att människor kan stanna hemma med sina barn och leva ett drägligt liv.

De flesta som kommer hit bor i Rumänien, men en del av besökarna kommer också från Bulgarien eller Slovakien. Där har gjorts på tok för litet för att tackla denna fråga.

Ett visst ansvar ligger också på EU. De besökande romerna kommer således från EU-länder. EU ska verka för minoriteters rättigheter men har inte lyckats effektivt tackla just detta i problem i t.ex. Rumänien. Anslagna medel har inte använts alls eller satsats på mindre lyckade projekt.

Och vi själva har också ett visst ansvar - för att bemöta dessa besökande EU-medborgare på ett humant och medmänskligt sätt. De utsätts mer och merför rena hatbrott i Stockholmsområdet, det måste stoppas.

Det avgörande är att lösa frågan om "tak över huvudet", ett enkelt boende som inte är hälsovådligt (det handlar emellertid inte om flyktingförläggningar).

Den frågan har lösts i en del inte minst genom insatser av Svenska kyrkan och humanitära organisationer. Stockholm släpar efter och där har kronofogde och polis genomfört ett stort antal "avhysningar".

Finns lösningar?

Jo, det gör det. Jag har rest en del i Rumänien och har det bestämda intrycket att det inte skulle behövas enorma investeringar för att vända trenden. Där kommuner börjat göra något för den romska minoriteten eller dit utländskt bistånd trängt in - där händer det saker som gör att det inte längre känns nödvändigt för människorna där att resa utomlands.

Det finns krafter också inom administrationen i Rumänien som förstår situationen och vill göra något. Valet av president den gångna helgen verkar också innebära ett positivt trendbrott.

Hjälporganisationen Hjärta till Hjärta med huvudkontor i Linköping och svenska Röda Korset har bra projekt på gång. Rumänska Rädda Barnen gör ett bra arbete för de romska barnen.

Den nya EU-kommissionen i Bryssel ger också tecken av att nu vilja satsa på ett effektivt arbete i denna fråga.

Vad skulle vi kunna göra från svensk sida?

Min bild är att vi kan påverka genom att:

- hålla en konstruktiv dialog med rumänska myndigheter;

- utveckla kontakter på lokal nivå genom t ex vänortutbyte;

- stödja konkreta biståndsinsatser av modelltyp;

- uppmuntra EU till ett effektivare arbete för romsk inkludering; och

- behandla besökarna medmänskligt när de befinner sig i vårt land.

I grunden handlar detta om vår människosyn.

Thomas Hammarberg

Ordförande i Kommissionen mot antiziganism

En kortare version av Thomas Hammarbergs svar har publicerat i Norran, pappersupplagan