Theodor Ekenstedt: Theos teser: Kan man älska en traktor?

”Ska du komma med gaffeln då och försöka peta in den här?” säger pappa.

Vi håller på att bygga en stenmur och jag har fått den stora äran att sitta i traktorhytten. Jag säger ”sitta i traktorhytten” och inte ”köra traktor” för än så länge har jag inte fått något uppdrag.

Men nu ska vi se. Jag vrider om nyckeln, släpper handbromsen och lägger in ettan, höjer verktyget, kollar mig omkring så att inget levande finns i närheten och så smyger jag ner foten på gaspedalen …

”Du är för seg!” förkunnar pappa, som redan petat in stenen med ett spett.

Jag lägger in friläge, sänker verktyget, drar handbromsen och deppar en aning. Kanske får köra om ett tag då.

Att komma så här långt – det vill säga att få sitta i Volvo BM 218och nästan få utföra en syssla – har tagit tid.

Min pappas förkärlek till traktorer har alltid varit på gränsen till obscen och ska man hedras med hans mentorskap måste man följa hans regler:

Innan man får lära sig att köra traktorn måste man lära sig att älska traktorn.

”Det måste börja med ett intresse”, säger han.

Så varför utsätter jag mig i vuxen ålder för den förnedring som detta mentorskap innebär? Det visar sig att min dotter älskar traktorer ungefär lika mycket som sin farfar.

Kan inte riktigt komma ihåg hur det hela började. Plötsligt var det bara traktorer överallt. Alla böcker hon kom springandes med innehöll fordon. Låg en sida uppslagen på golvet var det självklart den med den största grävmaskinen eller den längsta lastbilen.

I början var det hela lite festligt. Vi bejakade till och med Hildurs nyfunna passion. Skaffade ännu mer fordonsprylar.

Om vi nu tar på henne en tröja med bilar kan hon nästan inte koncentrera sig för hon ska brum-brum-brummamed alla hundratals bilar, lastbilar och traktorer på hennes mage.

Insåg snabbt att om detta blir Hildurs stora specialintresse så måste jag växla upp om jag vill att hon ska respektera mig, åtminstone lite grann, på fordonsfronten. Så att jag inte blir en sådan där pinsam pappa som inte kan skillnad på en Deutz-Fahroch en John Deere.

Nu måste ni ju förstå hur detta känns för mig. För mig är alla fordon lika med noll. De är transportmedel, arbetsverktyg. Ting. Döda ting. Inget annat.

Har försökt problematisera det hela. För vad gör en traktor till en traktor? Är det ett arbetsverktyg eller är känslorna snarare kopplade till något annat? Har den ett värde som är högre än summan av sina beståndsdelar? Högre än summan av de arbeten den kan utföra?

För min dotters skull måste jag svara på dessa frågor.

När jag gjort det – och verkligen börjat älska traktorn – då kanske jag kan komma lite längre än att bara få starta den här metallbesten.

Säg, vad gör man inte för sina barn?