Ska på möte klockan nio. Nästa buss är framme först tjugo över. Vad göra? Försöka lifta? Otänkbart. Tänk vilken spänd social situation man försätter sig i – ända upp till stan. Eller? Prövar ändå.
Sträcker ut en ståtlig tumme. Ler stort.
Wroooom, en bil kör förbi. Wroooom,en till kör förbi. Femton outhärdliga minuter passerar. Ingen vill plocka upp mig. Ber en stilla bön.
Wrooo– en bil glider in på busshållplatsen. Är det verkligen sant? Ja. Det är sant.
Öppnar dörren. Ånej. Det här får bara inte hända – jag känner igen personen men kan inte placera henne. För att göra saken värre så kan hon inte placera mig heller. Eller låtsas hon bara?
Sätter mig i passagerarsätet och får en flashback till årets midsommarfirande. Halva släkten samlad hos mor och far.
”Varför minns jag inte namnet på alla mina kollegor?”, frågade min ingifta farbror, uppriktigt förtvivlad.
”Det handlar om intresse. Du är helt enkelt inte intresserad av människor”, sa farfar.
Jag hoppade in för att försvara, eftersom vi verkar i samma bransch:
”Har man ett journalistiskt jobb ska man vara expert varje kväll och ett blank papper varje morgon. Man måste jobba som en dator, med ett arbetsminne – med RAM. Man har ingen möjlighet att samtidigt lagra information. Det handlar inte om personlighet – det handlar om en arbetsmetod”.
Min datorliknelse fick inte riktigt fäste och argumentet avfärdades.
”Jag hade 50 anställda och jag kom ihåg vartenda namn”, sa farfar.
Han jobbade inom begravningsbranschen. Relationen med kunderna var A och O. Han förväntades även kunna namnen på varenda avliden person som passerat revy. En fråga om förtroende.
”Man kan fråga ’Vad heter du?’, varpå de svarar ’Men jag heter ju Benny!’ och du säger ’Ja i förnamn, nog vet jag det Benny, men i efternamn’ – det fungerar alltid”.
”Gör en pudel”, föreslog min faster istället, ”Säg ’Ursäkta, men jag kommer inte ihåg vad du heter’ och förklara att du är dålig på namn”.
Hon jobbar på förskola och kan namnen på både barnen och deras föräldrar.
”Men vad händer om jag träffar personen en gång till efter pudeln och fortfarande inte kan komma ihåg namnet?” kontrade farbror.
Diskussionen fortsatte fram till att min far kommer in i rummet och begär ordet.
”Det är mycket simpelt”, sa och inväntade allas uppmärksamhet, ”det handlar om intresse!”.
Tillbaka till ruta ett.
Wooosch– återblicken är över och jag slungas tillbaka till passagerarsätet.
Men vem är det som sitter bredvid mig? Och varför kommer jag inte ihåg henne?
Fortsättning följer.
Det handlar mest troligt inte om intresse …
Theos teser: Vem sitter intill mig?Theos teser: Där gräset alltid är grönast