”Diddah!” säger Hildur.
”Sa hon titta? Sa hon titta?” frågar jag.
”Det lät väl nästan som det”, svarar Kicki.
”Hon sa titta, det måste hon ha gjort”, fortsätter jag, ”… eller?”
”Hon sa titta om du vill att hon ska ha sagt det”, säger Kicki.
Solen skiner, fåglarna kvittrar, humlorna surrar, men jag finner ingen ro i sinnet. Hetsen började en dryg vecka tidigare, på en släktsammankomst.
Hildur gick runt och imponerade i vanlig ordning. Charmade skiten ur släkten. Sedan kom frågan. Det började rätt oskyldigt.
”Har hon börjat prata ännu då?” frågade någon.
”Nope”, svarade jag, rakt igenom kolugn – på riktigt.
”Theo, jag vet inte om du är orolig, men det ska du verkligen inte vara”, sa min faster.
Okej, tänkte jag. Hmm, jag var cirka noll procent orolig i början av det här samtalet. Men nu vette klåen.
”Vadå då?” frågade jag, inte fullt lika kolugn längre.
Något hände. Vet inte vad. Jag hade väl gått och trott att jag skapat det perfekta barnet, som alla småbarnsföräldrar.
Jag menar, även om alla så klart tänker så om sina egna barn, så måste ju någon ha rätt? Alltså, jag hade genomskådat fiktionen som alla barnföräldrar går in i, men ändå dragit slutsatsen att mitt barn faktiskt var bäst.
Eller som när någon kompis, som också har barn, berättar något fantastiskt som deras barn gjort. Allt jag som förälder hör är något i stil med ”Mitt barn gjorde ditten och datten och jag är jättestolt, och ändå är mitt barn lite, lite sämre än ditt barn”.
Och den här myten bakom myten har jag hållit fast vid.
Ja, framtill den där lilla kommentaren.
”Vadå inte vara orolig? Bör jag vara orolig?” frågar jag min faster igen.
Faster, som jobbar på förskola, gick igenom ett stycke pedagogik – inlärning för de allra yngsta, vissa börjar utveckla det ena och vissa det andra – men allt jag hörde var ett statiskt brus …
Tanken slog mig osökt. Min perfekta lilla pärla kanske inte är en perfekt liten pärla?Tanken sved.
Och nu sitter lilla familjen här, en vecka senare, och jag försöker skamlöst övertyga mig själv och min hustru att vår dotter precis yttrat sitt första begripliga ord.
I framtiden, när den här hetsen lagt sig, kanske jag kan komma till den rationella insikten att inget barn är perfekt. Att det kanske till och med är sunt att berätta det för Hildur. Ingen kan ju vara bäst på allt. Det finns en trygghet i den sanningen. Mindre stress, färre krav.
Men den rationella insikten har inte riktigt infunnit sig ännu.
”Diddah!” säger Hildur.
”Nu sa hon det igen!”
Att vara bäst kanske inte är så bra ändå.