Socialstyrelsens senaste lägesrapport för socialtjänstens individ- och familjeomsorg visar att närmare 90 procent av Sveriges kommuner har en sekundär bostadsmarknad. Antalet lägenheter med någon form av sociala kontrakt uppgår nu till cirka 25 000.
Socialstyrelsen konstaterar vidare att många kommuner inte har någon övergripande plan för att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Åtta av tio kommuner saknar hållbara lösningar för den efterfrågan som finns.
Det är en dyster läsning som presenteras. Vi på Fastighetsägarna drar slutsatsen att det behövs en ny social bostadspolitik i Sverige.
Konsekvenserna av den ökade hemlösheten drabbar inte bara den enskilda individen hårt. Det får även konsekvenser för kommunernas tillväxtmöjligheter. Städerna och näringslivet riskerar att gå miste om den potential som finns när människorna har ett hem att söka trygghet i och ett arbete att gå till.
Åtta av tio kommuner saknar hållbara lösningar för det behov som finns.
Kommunerna behöver hitta egna och mer hållbara lösningar med utgångspunkt i den situation staden och dess invånare befinner sig i. Framförallt behövs det politiskt mod att diskutera hur den generella bostadspolitiken kan kompletteras med en nationell modell för social housing.
Att säkra tillgången till bostäder för dem med pressad ekonomi, och svagast förankring på bostadsmarknaden utan att ytterligare belasta socialtjänsten eller riskera tvivelaktiga akutlösningar, är en central politisk utmaning i kommuner som utmärker sig med hög bostadslöshet.
Social housing har olika utformning i olika länder. Vi har möjlighet att skapa vår egen modell. Det behöver inte ha något med sämre kvalitet, sämre läge och sämre standard på byggnader att göra. Inte heller behöver social housing vara kopplat till geografiska avgränsningar, det vill säga enskilda områden eller byggnader.
Huruvida social housing skapar stigmatisering och segregation handlar om hur man utformar, förvaltar, följer upp och utvecklar det.
Utformningen av social housing måste vara genomtänkt. Att införa det enbart i nybyggnation är inte eftersträvansvärt. Det måste in även i det befintliga fastighetsbeståndet.
Genom avtal med privata och allmännyttiga hyresvärdar kan social housing-systemet förses med bostäder från både nya och äldre fastigheter.
Det blir också en naturlig del av stadens markpolitik. Väljer man att aktivt prioritera blandning och mångfald när man utformar, bygger och förvaltar minskar risken för stigmatisering och boendesegregation. Struntar man i det får man ligga som man bäddat.
När svårigheterna att klara bostadsförsörjningen växer behöver politiker testa nya lösningar och våga ifrågasätta gamla sanningar. De ekonomiska stöden som går direkt till hushållen behöver ses över. Bostadsbidrag och bostadstillägg behöver höjas och göras tillgängliga för fler.
Veronica Gustafsson, platsansvarig Skellefteå Fastighetsägarna Mittnord