Det talas mycket om supervalår och hur viktigt det är att rösta även i valet till Europaparlamentet.
För mig har det dock alltid varit en självklarhet att inte rösta i EU-valen. Jag var ju aktiv i Nej till EG/EU från 1992 och framåt. Tog mig tid och delade ut mängder med flygblad ute i bygderna under valkampanjen 1994. Skulle jag gå till valurnan så vore det ju att legitimera någonting som jag i grunden ogillar.
Det finns ju inte så mycket att rösta på längre om man är EU-motståndare. De flesta partier omfamnar EU numera. Det totala obrutna motståndet finns väl bara inom Vänsterpartiet.
Inom Miljöpartiet finns väl en motståndarfalang, men majoriteten accepterar EU. Inte ens de så kallade nationalisterna inom Sverigedemokraterna är totala motståndare. Man kan väl sägas ha närmat sig Ny demokratis ståndpunkt i EU-frågan.
Kanske inte så konstigt, Ian Wachtmeister lär väl ha verkat som grå eminens under Sverigedemokraternas liberaliseringsprocess.
En partiföreträdare förklarade ”att vi måste plocka russinen ur kakan”, förmodligen menade han väl EU-bidragen till sina vänner inom storfinansen.
För mig som protektionist med de ideologiska rötterna inom den ursprungliga bonderörelsen, så är EU raka motsatsen till de ideal som jag hyllar.
Vill påminna om hur det var i det gamla Sverige, när en riksdagsman kunde hålla radioföredrag i egenskap av medlem i Svenska Livsmedelspropagandan. Han framhöll följande: ”Ät svenska livsmedel, det gagnar både bönderna och nationen som helhet.” (Karl Magnusson i Skövde (H), referat Norran 15/6 1933.)
Jörgen Brännström, Västra Vallen