Ibland händer det att saker och ting bara faller på plats av sig själv. Jag har ju egentligen slutat att tro på tur och slumpen, men den här gången kanske det var litet undantag.
I slutet av 2014 var jag på en lång resa till USA, så det kändes som om jag hade förbrukat hela kortleken i bakfickan hemma hos min oerhört förstående fru. Ytterligare en helg med resa och frånvaro skulle bli svårt att förhandla fram. Därtill såg jag också tidigt att det handlade om att det var min helvecka att arbeta och att hitta någon annan lösning... Nej, det var inte aktuellt.
Det var då jag noterade att lördagen den 24 januari var det ett annat jobb, som skulle flytta mig till helt rätt destination och i rätt tid. För just den här lördagen spelade AIK match mot Djurgården 16.00, på Hovet. Det var nästan för bra för att vara sant.
Så efter matchen och att alla texter var klara, var det bara att marschera över till Tele 2 arena och slå upp datorn och ta plats inför huvudmatchen mellan Alexander Gustafsson och amerikanen Anthony Johnson. Frågan är om det går att få en så mycket bättre plats, en meter från buren. Betydligt bättre än att jobba framför TV:n – 65 mil därifrån.
Tele 2 Arena kändes enorm och ovanför buren hade UFC satt upp den största jumbotron jag någonsin har sett. Tillsammans med 30 000 personer var förhoppningen att få se Alexander Gustafsson ta ett nytt stort steg mot en ny VM–titel. Gustafssons entré till tonerna av Zlatans tolkning av svenska nationalsången var något av den bästa uppbyggnad jag har upplevt. Jag har aldrig upplevt en så svärmande och elektrisk känsla. Hela arenan hjälpte till att bygga upp något jag sannolikt inte lär få uppleva allför många gånger till.
Men matchen blev kort. Domaren bröt matchen knappt två minuter in i första ronden, med Gustafsson utslagen. Slutet var abrupt och med den följde tomheten och tystnaden. Marginalerna mellan en monumental succé och ett totalt vakuum är så försvinnande små. Känslokapitalet är också stort. Det blev ändå ett speciellt minne, men inte som det var tänkt. Det är ju så med livet. Det blir inte alltid så som man hoppas. Gustafsson fick ju ändå en match om titeln. Där var han bättre även om det inte räckte hela vägen.
Det kändes som om jag hade förbrukat hela kortleken i bakfickan hemma hos min oerhört förstående fru.