Utbyggnaden på Burträsk mejeri är 3 500 kvm stor. Investringen, inklusive alla maskiner, gick på 180 miljoner kronor. Foto: Ulf Johansson.
En Västerbottensost lagras i cirka 14 månader, så väntan blir lång innan man slutgiltigt kan avgöra kvalitén.
– Smaken brukar framträda först i slutet av lagringen så de närmaste två månaderna är mest avgörande, säger platschef Ulf Greve.
Inflyttningen i den nya, stora byggnaden har gjorts på försiktigt vis. Norrmejerier är mån om kvalitén, inget får hända som ger en sämre ost.
Därför har det bara gjorts mindre satser i nya delen, dessa ostar har sedan följts väldigt noga med många provtagningar.
– Men än har vi inte sett några avvikelser.
Än i dag körs större delen av produktionen i gamla delen, men allt tyder på att resten kan övergå till hösten.
Norran har varit på husesyn i det utbyggda mejeriet. Här glänser rostfritt stål i allt maskineri.
Transporten av ostar sker i slutna transportband, de kallas tunnlar. Fördelen är att de kan diskas automatiskt, de har inbyggd disk ungefär som en vanlig diskmaskin.
Den utbyggda delen har sex robotar som lyfter ostarna i olika steg. Robotar i sig är dock ingen nyhet, de kom till gamla mejeriet 2008 då många tunga lyft kunde tas bort.
På de nya arbetsstationerna har man infört ännu fler förbättringar. Nu lyfter en robot ostarna till badet för saltlake, det har hittills gjorts med muskelkraft.
På stationen för att byta duk på ostarna står Jimmy Boström. Han har jobbat i mejeriet över fem år och säger att det är bättre i det nya. Fortfarande lyfter man i osten när den blöta pressduken ska bytas till en torr. Men ett besvärligt vridmoment är borta.
Vi följer ostarnas väg och slutar vid en station som är helt ny; torklagret. Där ligger ostarna 21 dagar efter tillverkningen. Då blir de så torra att man kan sätta på det skyddande lagret paraffin. Sedan kan de förvaras i en något mindre steril miljö. Det innebär att transporten till lagret i Ånäset blir enklare.
Torklagret var tidigare den trånga sektorn i tillverkningen.
Det är främst lagret som kräver ytor, och gjort att det utbyggda mejeriet nu är en stor och dominerande byggnad.
När all osttillverkning flyttat är bara ystningen kvar i den gamla delen. Alltså att göra röran som ska bli ost. Det görs i två tankar från 1988 som fortfarande fyller sin funktion.
– Vi ska på sikt byta dem, men det är inte bestämt var de byggs. Rent teoretiskt kan de vara kvar i gamla huset, som inte ska rivas.
Men även när ystningens maskiner byts ska det ske långsamt. Närmare bestämt ett år och två månader.
För tänk om det inte är meteoritnedslag eller ljusa nätter som gör osten speciell. Tänk om det är maskinparken?
Det är därför mejeriets personal skyndar så långsamt.
Smaken brukar framträda först i slutet av lagringen så de närmaste två månaderna är mest avgörande.
I sådana här slutna transportband färdas ostarna. Anders Hammarström kikar så att allt rullar på. Foto: Ulf Johansson.
Platschef Ulf Greve är nöjd med de ostar man producerat i mejeriet så här långt. Foto: Ulf Johansson.
Det sker ständiga kontroller av osten. Här Karin Hallin-Saedén från forskning och utvecklingsavdelningen i Umeå. Kristoffer Sjöström kollar läget. Foto: Ulf Johansson.
Jimmy Boström byter till torra dukar runt de nyss pressade ostarna. Foto: Ulf Johansson.
I det moderna mejeriet syns inte ostarna särskilt ofta. All transport och pressning sker i slutna tunnlar. Platschef Ulf Greve bland kliniskt rent stål. Foto: Ulf Johansson.