”Nyligen kunde han sitta ordentligt, men nu kan han inte röra sig”, säger Pabla Carvajal och lägger en öm hand på sonen Pablos axel. Foto: Lars Eriksson.
Längs gatorna råder en stillhet som ibland avbryts av en glad trudelutt från en lastbil med högtalare som kommer körande.
Som svensk går tankarna direkt till glassbilen som tutar på sommaren för att annonsera sin närvaro. Men i Chile är det gasbilen som använder sig av den taktiken. Det livar upp den annars ganska sorgsamma stämning som infinner sig vid besöken.
Utanför var och vartannat hus hänger det svarta flaggor som ett tecken på sorg eller ett missnöje. Foto: Lars Eriksson.
I ett av husen sitter Pabla Carvajal, 56 år, vid det stora matbordet bredvid sin 30-åriga son Pablo.
Han är förlamad från höften och nedåt och nyligen kunde han sitta ordentligt i rullstolen, men nu kan han inte röra sig utan ligger med huvudet på en kudde på bordet.
– Han var tre år när vi flyttade till området och med tiden blev han sjuk. Det började med magsjuka, sedan fick han blödningar från näsan, artros och problem med njurarna. Han har en tumör i hjärnan, berättar Pabla samtidigt som hon hjälper sin son att vända den andra kinden ner mot kudden.
Utanför huset viner den ständiga vinden och blåser runt damm från öknen som ligger alldeles i utkanten av området.
”Jag känner mig väldigt stark. De är min familj och det viktigaste i mitt liv”, säger Veronica Cortez och tittar på sina döttrar Karen och Veronica. Foto: Lars Eriksson.
I ett annat hus har Veronica Cortez samlat sina två döttrar för att berätta om deras situation på grund av höga halter bly och arsenik i kroppen. Karen, 33 år, är gravid.
– Jag och min man har försökt att få barn i 14 års tid och nu är jag i sjunde månaden. Jag är orolig över att även barnet ska vara arsenikförgiftad och kanske inte komma att kunna bli förälder eller vara skadat när det föds, berättar Karen samtidigt som hon smeker lätt över den stora magen.
.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }
Vi frågar om hon och hennes syster lekte med den svarta sanden när de var barn och båda skrattar till innan svaren kommer.
– Jo, flera gånger lekte vi med det som vi kallade leran. Vi blandade det med vatten och lekte med det. Det var det enda som fanns omkring huset, det där dammet, berättar Veronica.
– Alla helger gick vi runt där dammet fanns och vi kastade sanden på varandra. Så vi hade jättemycket kontakt med den, fyller Karen i.
Även systern Veronica, 19 år, har haft problem som relateras till kontakten med tungmetaller. När hon var tre år blev hennes tänder helt svarta.
.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }
Hon tvingades operera bort alla tänder under flera år och hade mycket smärta i samband med det. Några år senare fick hon också artros.
– Jag ramlade och då upptäckte läkaren att jag hade många cystor, som sedan opererades bort. Han sa att det var tur att jag ramlade så att de upptäckte cystorna. Jag kan inte röra mig så mycket för om jag ramlar så kan jag lätt bryta något av mina svaga ben, berättar Veronica.
Edith Levien driver en liten restaurang i området tillsammans med maken Angel Castro. Foto: Lars Eriksson.
Längs en av gatorna driver Edith Levien och maken Angel Castro en restaurang i anslutning till bostaden.
Edith berättar att deras son, Wilson, omkom i en olycka för några år sedan, men att han även var svårt skadad av metallerna.
– När vi kom hit så var det bara sand och damm utanför huset. Wilson lekte med små truckar och lastbilar och fyllde sanden med händerna, beskriver Edith.
Någon hund skäller lite längre bort, men annars är det helt lugnt på makarna Jessica och Estebans gata. De håller varandra hårt i händerna och darrar på rösten när de berättar om sin situation.
Hela familjen var tidigare idrottare och har en god grundfysik, men är numera tärda av sjukdomar på grund av materialet som de använt för att färdigställa sitt hus.
”Det här var den första väggen i huset jag byggde själv”, säger Esteban Nüñez och kramar om sin hustru Jessica Balmacedas hand. Foto: Lars Eriksson.
– Materialet finns kvar och vi känner det konstant. Vi kan bara försöka få bort dammet så gott det går, men vi är redan sjuka. Det bästa vore att sanera, konstaterar Jessica Balmaceda med en blick som speglar trötthet.
Skulle ni kunna flytta från huset?
– Vi har investerat så mycket i huset att det inte går att flytta. Den här marken är det enda vi har och med mitt jobb så går det inte. Jag säljer juice och det går inte att investera i ett helt annat hus någon annanstans, fyller Esteban Nüñez i.
.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }
Vinden kommer inte åt mellan husen, men sanden som virvlar i luften finns där hela tiden. Efter en stunds vistelse i kvarteret har sanden fastnat i både kläder och mellan tänder.
Bakom en gallerdörr bor Clara Gastillo tillsammans med sin familj som består av elva personer, både barn och barnbarn.
”Jag vill bara att vi ska kunna leva ett normalt liv”, säger Clara Gastillo som oroar sig för sina sjuka barn och barnbarns framtid. Foto: Lars Eriksson.
Flera familjemedlemmar är sjuka på olika sätt, men Clara är mest orolig över sonen Eder som är 28 år.
– Han har diabetes och drabbats av flera tumörer på olika mjuka organ i kroppen. Han har fått ett flertal diagnoser sedan han var två år. Det jag önskar mest är de att ska fixa hans tänder, han har tappat nästan alla tänder och går inte ut från huset på grund av det.
Clara Gastillos hushåll hyser elva familjemedlemmar. Det giftiga avfallet finns överallt, under golvet, i väggarna och luften. Foto: Lars Eriksson.
Hur känner du kring din son och sjukvård?
– Jag känner mig väldigt arg, ledsen och en jättestor smärta på grund av att de inte kan hjälpa honom. Jag vill bara att vi ska kunna leva ett normalt liv. Det är den värsta smärtan jag känner som mor, avslutar Clara med stora tårar rullande nerför hennes kinder.
I morgon:Miljöaktivisten Marcelo: ”Människor dör.”