Norran i Arica: ”Materialet borde återvända till Sverige”

Vid det första besöket inne i Arica city slås vi av att det kunde vara vilken stad i Sydamerika som helst.

Gågatorna sjuder av liv, restauranger och barer är fyllda med människor som sitter under parasoll som skydd mot den starka solen.

Men i utkanten av staden finns bostadsområden där det är desto tystare och mer öde på grund av en hög med närmare 20 000 ton avfall.

Den första vi stämt träff med på vår resa i avfallets spår är antropologen Rodrigo Pino Vargas som arbetar på Tabarga-universitetet i Arica.

Sedan 2005 har han arbetat med människorna som bor i området Poligono, där avfallet som skickades från Boliden till Chile under 1980-talet förvaras.

– 1997 skrev medier i Chile för första gången om den stora miljökatastrofen. Man förstod att det fanns ett miljöproblem, men inte riktigt vad det var, berättar Rodrigo.

1984 kom den första av tre båtlaster med våtverksslam från Rönnskär till Aricas hamn. Foto: Lars Eriksson.

Vi förflyttar oss till hamnen som är en central del av staden. Eftersom Arica ligger nära gränsen till både Peru och Bolivia så används hamnen av alla tre länderna.

Rodrigo ställer sig vid räcket som skiljer människor från Stilla havet och pekar mot andra sidan av hamnen.

– I augusti 1984 kom fartyget från Skellefteå med 8 000 ton bly som lämnades i hamnen. Sedan transporterades materialet till ett av områdena i norra Arica, på Promels mark, säger Rodrigo.

.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }

Vid det tillfället fanns det nästan inga bostäder i området där den stora högen lossades. Så småningom kom två båtar till med likadant material som hamnade i samma hög.

Tanken var att Promel skulle utvinna guld och silver ur materialet innan det slutligen skulle bearbetas.

– Men det gjordes aldrig eftersom Promel inte hade verktygen för att kunna bearbeta materialet.

På ett område stort som två fotbollsplaner placerades Bolidens giftiga avfall. Här i högarna lekte barnen, berättar antropologen Rodrigo Pino Vargas. Foto: Lars Eriksson.

När företaget gick i konkurs några år senare låg avfallshögen kvar på samma ställe. Skillnaden var då att flera bostadsområden byggts upp under åren, alldeles i närheten av anläggningen.

– På den tiden var det bostadsbrist, eftersom Chile hade gått från diktatur till demokrati. De här områdena kallades progressiva och var för de allra fattigaste familjerna.

Rodrigo styr sin gamla och slitna bil genom de trånga gatorna på väg upp mot de förgiftade bostadskvarteren.

Rodrigo Pino Vargas besöker kontinuerligt familjerna i de förgiftade bostadsområdena. Foto: Lars Eriksson.

Inne i bilen täcks sätena av ett fint lager av sanddamm som ständigt yr omkring i staden. Han stannar bilen vid en stor grusplan, strax intill bostäderna.

– Här låg de svarta högarna, säger han och vandrar ut på den ödsliga grusplanen.

Bostäderna i kvarteret bestod bara av en toalett och ett kök, resten av husen fick familjerna bygga själva. De som bodde där kallade det för ”Hollywoodhusen” eftersom det bara fanns en fasad.

Marken var väldigt ojämn och behövde fyllas ut. I brist på resurser tog människorna fantasin i bruk.

Det svarta, illaluktande materialet som efter konkursen låg kvar på marken utan varningsskyltar eller stängsel, fraktades med skottkärror till husen. Mark fylldes ut, husväggar och tak tätades med materialet och det användes många gånger även som golv i bostäderna.

Då visste ingen hur giftigt materialet var, det avslöjades först 1997. Men även då var det många frågetecken och det tog flera år innan det började synas en röd tråd.

– När jag flyttade till Arica 2005 och började arbeta med de här frågorna fanns det mycket felinformation, både från myndigheter, invånare och så vidare. Rätten till information är grundläggande, konstaterar Rodrigo.

Jessica Balmaceda och Esteban Nüñez tackar antropologen Rodrigo Pino Vargas som jobbar intensivt med att hjälpa de boende i det förgiftade området. Foto: Lars Eriksson.

Ett arbete inleddes för att informera invånarna genom att organisera möten, teatrar och annat för att belysa situationen i de sex bostadsområden som berördes.

– Vid det tillfället var inte det viktiga vem som var ansvarig utan att människor var utsatta. Myndigheterna sa att det inte var något problem att människor bott granne med 20 000 ton tungmetaller. Men de boende började inse att det var en katastrof och att de själva måste kräva att myndigheterna skulle agera.

Det pågår och har pågått flera rättsliga prövningar i Chile i frågan. Några har slutat med att den chilenska staten dömts att betala vissa familjer och andra har slutat med att familjer inte fått någonting.

– Det här är en väldigt komplex fråga eftersom den innehåller många delar. Det är en politisk, ekonomisk och social fråga. Många är inblandade och ibland blir det även konflikt mellan de drabbade. Eftersom de får olika information så blir de segregerade och det gör att folk reagerar olika.

I de här ugnarna var det tänkt att det chilenska bolaget Promel skulle upparbeta Bolidens avfall. Foto: Lars Eriksson.

Rodrigo uppskattar att cirka 13 000 personer har exponerats för det här materialet under en längre tid. Av dem är cirka 400 arbetare som jobbade åt Promel och resten är boende i området.

Många bor kvar eftersom de inte har någon annanstans att ta vägen. Men det flyttar även in nya i området.

– Hus som har evakuerats eftersom de ansågs för dåliga att bo i. Där har cirka 1 500 personer från Colombia ockuperat sig. Staten bryr sig inte om att det händer. Barn har fötts och fortsätter att födas i området, suckar Rodrigo.

Sedan några år har materialet flyttats upp i en ökendyn, men ligger bara cirka 350 meter från närmaste bostadsområde.

– Som jag ser det är det fyra som delar på ansvaret för den här giftskandalen; Boliden och Promel, samt den svenska- och chilenska staten.

Vad tycker du om att materialet finns kvar i området?

– Jag tycker att materialet borde återvända till Sverige. Det tillhör inte Arica, avslutar Rodrigo Pino Vargas och tittar ut över den giftiga avfallshögen i ökenlandskapet.

På måndag:Möt Elia som bor på gatan där 27 människor dött av cancer.