Norran i Arica: De bor på ”Dödens gata”

Det är en varm dag när Norran gör sitt första besök i området där familjerna som drabbats av giftskandalen bor.

I den ständiga vinden som blåser över gatorna sveper en lätt dust av damm runt hela tiden. På flera hus vajar svarta flaggor i taknocken.

– Flaggorna sätts upp periodvis. Oftast handlar det om att någon närstående har dött eller någon är kritiskt mående. Eller bara som en tyst protest mot det som händer – eller inte händer här, förklarar antropologen Rodrigo Pino Vargas.

Döden och svåra sjukdomar är ständigt närvarande för varje steg som tas i området. Tidigare fanns det en ideell organisation som följde upp hälsoläget hos de boende i området.

Numera har organisationen bytt roll och metallproblemet kom i andra hand. Men Elia Cortez, 57 år, fortsätter på egen hand med en kartläggning i metallernas fotspår.

Elia Cortez bor på gatan där 42 människor har drabbats av cancer, varav 27 har dött. Foto: Lars Eriksson.

– Många kommer spontant till mig och berättar hur de mår, därför blev det naturligt att fortsätta, förklarar hon och beskriver hur hon måste välja mellan att gå på begravningar eller besöka sjuka.

Elia bor på den gata som skulle kunnas beskriva som dödens gata. Det är cirka 40 hus där det finns 42 cancerfall, varav 27 människor har dött de senaste åren.

– När vi flyttade hit 1991 så såg vi med ens att det var fel, det var en soptipp. Men då visste vi ju inte vad polymetaller var. När jag först kom hit var jag väldigt glad eftersom det var det första egna hus jag hade. Men nu är all den glädjen borta, den plats jag trodde var fin har blivit en begravningsplats, konstaterar Elia med tårar i ögonen.

.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }

På gatan nedanför bor Monica Dias och maken Domingo Abarca med sina barn. Maken flyttade in i huset en månad tidigare än resten av familjen för att färdigställa huset med ett rum som de kunde bo i. Året var 1991.

– Det fanns ett djupt hål bakom huset som vi fyllde med det svarta materialet, berättar Domingo som ligger i sängen.

Under 17 år har han fått dialysbehandling efter att hans njurar torkade ut år 2000. Men trots det finns hans humor kvar och han har lätt till skämt och skratt.

– Kan du skicka ett foto? Det här blir nog den sista bilden som tas på mig, säger han helt allvarligt innan hans trötta ögon helt plötsligt får lite liv och hela ansiktet skiner upp i ett leende.

I ett mörkt och trångt sovrum sitter Monica Dias bredvid sin sängliggande och svårt sjuke make Domingo Abarca. Foto: Lars Eriksson.

Familjen har blivit erbjuden att flytta till ett annat hus längre bak i området, men tackade nej.

– Min man sitter ju i rullstol, så det går inte. Det känns löjligt att erbjudas boende i samma område, konstaterar Monica Dias.

I utkanten av ett kvarter knackar vi på en port. Efter en liten stund kommer Berta Salgado och visar oss in i ett välstädat och pyntat hem. Hon stödjer sig på en krycka eftersom hon har ont och lider av artros.

Berta Salgado visar upp en bild på sin sjuke son Christian som har 44 mg arsenik i blodet. Foto: Lars Eriksson.

– Min ena son, Christian, har 44 mg arsenik i blodet och han har gått upp jättemycket i vikt. Jag är rädd, för han blir bara tjockare och tjockare även om han inte äter. Nu väger han 123 kilo – folk driver med honom. Det enda sjukvården ger är vitaminer för att ta bort arseniken ur kroppen. Innan han började äta dem vägde han 80 kilo, berättar Berta Salgado, 62 år.

När familjen flyttade till huset var barnen små och lekte i de stora högarna med det svarta, illaluktande materialet.

– De lekte med sanden som barn leker med vanlig strandsand. De tog med sig det i påsar och på gården här hemma byggde de slott och hus och blandade det med vatten som att det var te eller kaffe, fortsätter Berta.

Vi passerar några personer som sopar gatorna i området. För att skydda sig mot ökendammet som ständigt virvlar omkring i vinden har alla vi möter munskydd.

Från en fotbollsplan hörs glada rop från flera barn som spelar fotboll, en populär hobby för många chilenare.

Patricia Aguirre är mamma till 25-åriga Abigail som var svårt skadad redan under graviditeten. Hon föddes med vattenskalle och idag har hon åtta tumörer, är döv och kan inte prata.

Hon kan inte heller sitta i rullstol eftersom alla organ i kroppen är komprimerade.

– Redan i den sjätte månaden sa läkarna att hon skulle födas så här. De frågade om det var på grund av olika giftiga saker som jag hade varit i kontakt med, men det visste jag inte då, berättar Patricia som håller sin dotter ömt i famnen.

Patricia Aguirres dotter Abigail föddes med vattenskalle, har åtta tumörer och kan varken höra eller prata. Foto: Lars Eriksson.

Sjukdomarna har gjort att den övriga familjen har valt att ta avstånd från Patricia och Abigail.

– Jag känner mig jätteledsen för jag blir diskriminerad, även från min mamma. För min mor har andra döttrar, men jag blir inte en del av familjen på grund av min dotter. De vill inte att jag ska vara med dem. Vi är jätteensamma här, vi är aldrig med på firanden. Vi firar inte jul, inte nyår. Vi är alltid ensamma här hemma och varje år blir det värre och värre, berättar Patricia med tårarna strömmande nerför kinderna.

Vid ett flertal tillfällen har Abigails liv svävat i fara. År 2010 låg hon i koma och då bestämde familjen sig för att köpa en kista åt henne. Men den har de inte behövt använda – ännu.

I morgon:Gravida Karen – Nu förs tungmetallerna vidare till nästa generation