Det finns utanförskap, och så finns det utanförskap.
När politiker beskriver utanförskapet brukar det göras med adjektiv som arbetslös och sjukskriven och substantiv som missbrukare och invandrare.
Dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna förändrade den svenska integrationsdebatten när man 2004 presenterade sin första rapporten om det dagliga livet i miljonprogramsområdena, ”Utanförskapets karta”. Omfattningen av det politiska misslyckandet blev pinsamt tydligt.
Men bortom det utanförskapet finns ett annat.
Det handlar om en växande skara människor som är hänvisade till akutboende, härbärge, skyddat boende, eller som sover utomhus eller i offentliga utrymmen. De finns framför allt i större städer, men också i Skellefteå. Det är en växande skara människor som sällan eller aldrig hamnar i politikers välformulerade tal och utspel.
Den senaste kartläggningen av hemlösheten i Skellefteå gjordes 2016. Då fanns det 218 hemlösa, 73 kvinnor och 145 män. 2012 var de hemlösa 138 och 2014 fanns det 168. Nu ska hemlösheten kartläggas igen. Socialnämndens ordförande Kenneth Fahlesson (S) konstaterar: De har förmodligen inte blivit färre.
Det är dessa den här ledaren ska handla om.
Om lite mer än 150 dagar är det val.
Det är ont om politiker som vill se de hemlösas utsatthet, än färre som är beredda att göra någonting åt deras situation. De hemlösa har svårt att själva göra sina röster hörda. Därför är det extra viktigt för politiker och beslutsfattare att förstå, se och göra någonting åt utsattheten.
Man skulle kunna tro att hemlösheten bara drabbar människor som befinner sig i periferin, som har missbruksproblem eller är psykiskt sjuka, tiggarna vi ser på gator och torg. Men så är det inte. Enligt Socialstyrelsens hemlöshetskartläggning har antalet hemlösa över 65 år ökat med drygt 23 procent på bara sex år.
För ett tag sedan berättade SVT om hur allt fler äldre blir hemlösa i bostadsbristens spår. Sedan Martin blev hemlös efter en separation har kollektivtrafiken varit hans hem, 73-åriga ”Astrid” spenderar nätterna på nattöppna hamburgerrestauranger.
Just den problematiken går inte att utläsa av socialkontorets rapport. De flesta hemlösa i Skellefteå är unga vuxna.
Sverige är ett välfärdsland, det är någonting som vi ska vara stolta över. Trots detta hamnar folk av olika skäl i hemlöshet: livskriser, psykiska sjukdomar, ekonomiska bekymmer eller alkohol- och drogmissbruk.
Bostadsbristen gör att de som står längst från den ordinarie bostadsmarknaden får allt svårare att få en lägenhet.
Politiker och makthavare kan inte skylla på att de inte visste. För de vet. Problemet är i stället att ju längre ut i utanförskapets periferi människor hamnar desto mindre intressanta blir de, inte minst ett valår som detta. Deras röster väger lätt.
Den strukturella bostadslösheten måste självklart främst angripas på ett strukturellt bostadspolitiskt plan. Här har det kommunala bostadsbolaget Skebo en viktig uppgift att fylla, men även privata fastighetsägare behöver ta sin del av ansvaret. Det behövs korttidsboenden och akutboenden, inte minst för ungdomar.
Detta kan inte vara någon nyhet för de i Skellefteå styrande Socialdemokraterna, snarare handlar det om att man inte velat se, och har man sett så har man inte velat göra tillräckligt mycket. Frågan som alla behöver ställa sig är: När, var och hur blev Socialdemokraterna ett parti som sviker de svagaste, de utan fast förankring i samhället?